Att EU-parlamentarikern Cecilia Wikström, antiliberal folkpartist, är en sexmoralist har vi vetat länge. Hon har stått i TV4 och debatterat sexköpslagen med Alexander Bard, liberal folkpartist, och faktiskt skakat av upphetsning. Hon myntade bland annat uttrycket ”det bästa sexet är gratis!”. Har hon jämfört? var vi nog många som undrade då.

Nu vill hon, som barnens största vän, fortsätta kampen mot barnpornografin på nätet genom censur. Inget i hennes UNT-artikel är dock nytt, blockeringen pågår redan i Sverige. Sedan den 1 juli är det dessutom förbjudet att titta på barnpornografi (även om det visserligen inte räcker med att råka hamna på fel sida en gång för att dömas). Nyhetsvärdet i artikeln är således höljt i dunkel. Men Wikström gör ett fullgott försök att gå alla till mötes på samma gång.

När sexköp diskuteras pratas det ofta om ”flickor” som offer för prostitution för att ge oss bilden av ett barn eller en ungdom som utnyttjas. När barnpornografi omnämns är det ”små barn”:

Problemet är att hon har fel. Det handlar inte bara om ”små barn”, det handlar om alla vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år. Enligt lagen. Det handlar således visst om 17-åringar lika mycket som det handlar om små barn. Steg för steg flyttas gränsen för vilka grupper som ska skyddas. Många av oss trodde säkert att personer över 15 själva fick bestämma över sin sexualitet. Bilden av femåringen som våldtas av vuxna män är inte hela sanningen av vad politikerna vill stävja här.

Jag vill egentligen inte sammanblanda barnpornografidiskussionen med den om sexuell integritet för myndiga människor. Det är två separata frågor där en handlar om informationsfrihet, och kampen mot verkliga övergrepp, och den andra om integritet på det sexuella planet och gränsen för politisk styrning i privatlivet. Det är lätt att bli klassad som pervers idiot när sådana här frågor diskuteras eftersom förbudsivrarna och moralisterna vill utpeka oss som av principiella skäl ifrågasätter det rimliga i att förbjuda innehav av information såsom varande försvarare av övergrepp på barn (på samma sätt som kritiker av sexköpsförbudet naturligtvis själva köper sex och försvarar människohandel…). Frågorna är dock principiellt sett alldeles för viktiga för att vika undan från, trots den stigmatisering de kan innebära.

Som samhällsutvecklingen ser ut hör nämligen frågorna lik förbannat ihop. Det är med barnpornografivapnet som murbräcka som politikerna har börjat inkräkta på vår integritet på Internet och det är med detta vapen som de styrande – påhejade av vänsterfeminister, kristna och sexmoralister i allmänhet – vill skapa en nymoralistisk sexualuppfattning i samhället. Det börjar med att nakenhet och sex blir något fult och tabu redan i unga år. Utvecklingen sedan 1970-talet är egentligen förbluffande. Det fortsätter med en händerna på täcket-mentalitet i övre tonåren och följs sedan av en predikan om icke avvikande sexuell tvåsamhet i vuxen ålder. Grunden är politisk kontroll över den privata sfären.

Cecilia Wikström har rätt i att barnpornografiförbudet inte är ett brott mot yttrandefriheten i sig. Det är snarare ett brott mot informationsfriheten. Det bör och ska inte vara förbjudet att inneha information bara för att informationen är äcklig eller stötande. Polisen bör ha all rätt att spana och kartlägga material på nätet för att spåra de verkliga gärningsmännen. Men att spärra in folk för innehav av bilder, inklusive tecknade sådana, är fel. Åtgärderna för att komma dit leder dessutom till att Internetcensur som verktyg accepteras. Wikström säger att blockering av Internetsidor måste ske ”under kontrollerade former, med tydliga regler och med tydlig information till internetkonsumenterna.” Jojo. Filtret har inte direkt fungerat så tidigare utan tvärtom visat sig innehålla en mängd sajter som inte har det minsta med övergrepp på barn att göra. Och om nu mängden barnpornografiskt material fortsätter att öka, vilket politiker hävdar, trots att en hel värld slåss mot eländet med hjälp av filtrering, censur, hårdare lagstiftning och ändamålsglidning – vilket är då nästa steg i kriget?

Cecilia Wikström är inte dum. Hon känner till integritetsdebatten. Hon vet vilka motargumenten mot Internetcensur är, även om få av hennes kollegor begriper dem. Därför lägger hon till att ”[d]e som tar till fula knep och använder kampen mot barnporr för att få igenom integritetskränkande förslag gör både sig själva och barnen en otjänst.” Se där. Wikström är inte bara barnens vän, hon är även integritetens försvarare. Jobbigt att ingen tänkande människa lär tro henne.

Censur får aldrig, aldrig, bli ett acceptabelt verktyg.