Den socialdemokratiska regeringen var övertygad om att sexköpslagen dels skulle förändra allmänhetens inställning till prostitution, dels skulle minska förekomsten av både prostitution och våld i samhället. Lagen kom till genom en ”kvinnofrids”-proposition. Redan långt innan den röstades igenom i Sveriges riksdag argumenterades för ett förbud utifrån en radikalfeministisk könsmaktsanalys där prostitution sågs som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Och på den vägen är det. När lagen utvärderas ett decennium senare ges utredarna liten möjlighet att avvika från Den Rätta Vägen. För säkerhets skull anlitas utredare som inte heller har någon som helst önskan att göra det.
Om man vill utvärdera en lag som förbjuder köp av sexuella tjänster i syfte att bekämpa förekomsten av prostitution och våld mot kvinnor borde rimligen sexsäljarna själva vara av intresse. Hur ser deras vardag ut? Hur påverkar lagen deras verksamhet och hur påverkar det deras kunder? Vad tycker de om lagen? Ingen av dessa frågor har ansetts relevanta i den statliga antiprostitutionsutredningen. I stället har utredarna valt att luta sig mot redan existerande forskning, som utgår från vad främst socialarbetare, polisens prostitutionsgrupper och olika intresseföreningar tycker och därmed inte ens försökt komma med nya svar på gamla frågor.
Jodå, visst finns ett kapitel om ”hur förbudet har påverkat personerna i prostitutionen”. Först sexköparna. Det hänvisas lite kort till rapporten Prostitution i Norden. Något färre män angav att de köpt sex 2008 än 1996 (8 respektive 13,6 procent). Därefter kommer sexsäljarna (benämnda ”personerna som utnyttjas i prostitution”). Farhågan att prostitutionen skulle gå under jorden och att utsattheten för sexsäljarna skulle öka har inte besannats, hävdar utredarna (s 127f). Således: framgång. Men det som konstateras är egentligen att vi ingenting vet. Det går inte att säga säkert om våld eller hot om våld har ökat . När vi talar om utsatthet finns det dessutom fler mätvärden att ta hänsyn till. Det handlar inte nödvändigtvis om våld eller hot om våld utan om marginalisering i samhället, skapad av stigmatisering och förakt, i sin tur uppbackad av en morallag.
Våldsaspekten kan mycket väl ha överdrivits kraftigt redan från början. Det har funnits föreställningar om att sexsäljare är särskilt våldsutsatta, en uppfattning som härrör från tron att kundgruppen utgörs av konstiga, ensamma män som säkert också är farliga och störda. När nyare studier visar att sexsäljarna inte alls berättar om en våldsutsatt tillvaro har det således väldigt lite med sexköpslagens effekter att göra. Sexsäljare behöver som grupp aldrig ha varit särskilt våldsutsatt alls. Vi måste dessutom hela tiden vara medvetna om att gatusexsäljarna är en liten del av alla sexsäljare. De personer som säljer sex på deltid, vid sidan om annan sysselsättning, för att det är spännande, kul och/eller sätter guldkant på tillvaron rent ekonomiskt, förblir osynliga. Gatuprostitutionens omfattning är en värdelös måttstock för förekomsten av prostitution när de allra flesta som säljer sex gör det via Internet! Det är förbluffande att en utredning i dagens moderna värld inte tar hänsyn till detta uppenbara faktum.
Utredarna är noga med att avfärda uppgifter som kan tyda på negativa följder av sexköpslagen. Lösa och obekräftade uppgifter som stöder tesen att lagen är lyckad tas som fakta medan uppgifter som motsäger lagens förträfflighet avfärdas som dåligt underbyggda. Ett exempel på detta är när Socialstyrelsens lägesrapporter används som källor. I rapporten från 2003 framfördes uppgiften att gatuprostitutionen blivit mer riskfylld och besvärlig som en följd av minskat antal kunder och därmed hårdnande konkurrens. Denna uppgift avfärdas på stående fot i utredningen eftersom ”någon riktig förklaring inte gavs” till uppgifterna.
Utredarna vägrar att använda begreppet sexsäljare eftersom det anses ge sken av en affärstransaktion mellan två jämställda parter. Utgångspunkten är att sexsäljarna är offer. I stället används medvetet det mer stigmatiserande ordet prostituerad då det är ”en riktig beskrivning av verkligheten”. Sexsäljarna omnämns ideligen som ”de som utnyttjas i prostitution”. Utredarna har varit i kontakt med sexsäljare i nätverket Rose Alliance. Dessa sexsäljare har förklarat att de upplever att kriminaliseringen av sexköp har förstärkt det sociala stigmat och att de känner sig jagade av polisen och omyndigförklarade. Till detta konstaterar utredarna torrt (s 130):
”När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.”
Det skulle vara möjligt att citera många fler meningar för att exemplifiera hur oförskämd och oseriös sexköpslagsutredningen är, men ovanstående citat sammanfattar egentligen hela utredningen. Det visar två viktiga saker, nämligen vilket von oben-perspektiv som försvararna av sexköpslagen har och vilket hyckleri de ägnar sig åt när de talar om lagen som ett skydd för kvinnor. Sexköpslagen har aldrig handlat om att skydda kvinnor som säljer sex, den handlar om att ideologisera sexualiteten – ja, i grunden att göra det mest privata, vår sexualitet, till något politiskt. Det är på detta plan radikalfeminismen är som allra mest motbjudande och visar på dess okänslighet för mänskliga varelser, dess syn på människor som redskap för att nå politiska mål.
Vi som försvarar mänskliga värden, vi som tror på individuell frihet, vi som ser ett egenvärde i människors självbestämmande, det är vi som alltid måste ta striden mot de som vill kränka våra friheter och behandla oss som sämre vetande. Ingen annan kommer göra det åt oss.
Övrig läsning:
Sexköpslagsutredningen: del 1
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort
Samt:
Louise Persson, Alice Teodorescu, Louise Persson & Laura Agustín, Per Hagwall, Nathan Shachar
Senaste kommentarer