Att söka reglera något så basalt som människors sexualitet är dömt att misslyckas. Inte ens auktoritära stater kan lyckas med detta fullt ut. Till och med Adolf Hitler, som beskrivits träffsäkert av Joachim Fest som en person i komplett avsaknad av civiliserade tankar, insåg att om han skulle kräva av sina anhängare och sitt folk att de offrade sig för fosterlandet var det nödvändigt att de fick ”älska förbehållslöst”. Så viktig är sexualiteten, oavsett i vilket samhälle och vilken tidsålder vi lever.

När så den moderna svenska staten, som upphöjt sig själv till föregångsstaten i världen, med en lag försöker styra vår sexualitet utifrån förvirrade radikalfeministiska maktanalyser och utrota efterfrågan på sådant sex som inte sker inom av politiker sanktionerade relationer, kan det bara gå på ett sätt. Jag är egentligen rätt ointresserad av antalet sexsäljare och om lagen ”fungerar” eller inte. Att använda som argument att lagen inte har fungerat som tänkt, det vill säga inte minskat antalet aktiva sexsäljare och inte minskat efterfrågan, förleder oss nästan att tro att vi med detta menar att vill att lagen ska ha avsedd effekt. Jag vill inte ha någon lag alls som reglerar frivilliga sexuella relationer.

Den så kallade sexköpslagen sattes under utvärdering 2008. Lagen kom till världen tack vare den socialdemokratiska regeringen stödd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Nu försvaras den, med vett och sans som insats, av en moderat justitieminister och en oseriös justitiekansler. Syftet med utvärderingen var att få råg i ryggen för att kunna skärpa lagstiftningen.

Det finns mycket, väldigt mycket, att säga om Anna Skarheds utredning. Det ska först konstateras att direktiven för utredningen inte tillåter någon reservationslös granskning av lagen eftersom utgångspunkten hela tiden har varit att dess existens inte får ifrågasättas. Ändå fanns inom dessa direktiv utrymme att göra något betydligt bättre än vad som slutligen blev fallet. Utredningen blev en i raden av radikalfeministiska verk om prostitution signerat den svenska staten.

Skarhed konstaterar att ”det som främst upprätthåller såväl människohandeln som prostitutionen är efterfrågan” (s 14). Jo, och det som främst upprätthåller telekomindustrin är efterfrågan på telekomtjänster. Det brukar fungera så. Utifrån denna enkla devis tror sig således svenska politiker att om man bara stiftar en lag och förbjuder omoraliska sexuella kontakter kommer efterfrågan av sådana att minska. I Sverige rättar vi ju oss efter i god ordning demokratiskt fattade beslut. När det gäller sex är det inte fullt så enkelt eftersom sex inte är någon sorts lyxkonsumtion utan ett mänskligt behov likt mat, dryck och sömn. Att söka begränsa efterfrågan på så basala behov är futilt.

Ett grundläggande problem i den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen är sammanblandningen av sexarbete och människohandel för sexuella ändamål. Den är givetvis högst medveten. Dels finns det en oförmåga att se skillnader mellan olika sorters sexarbete (och att se sex som arbete över huvud taget, vilket det enligt svensk domstol faktiskt är), dels är det effektivt ur debattsynpunkt. Vem gråter inte för Lilja?

”Den exakta omfattningen av människohandeln i världen är inte känd eftersom mörkertalen är höga, men det är allmänt erkänt att människohandel utgör en av de mest vinstbringande formerna av internationell organiserad brottslighet. Det finns således ett tydligt samband mellan förekomsten av prostitution och människohandel för sexuella ändamål.” (s 14f).

Jag är kanske lite trög, men jag får inte ihop ovanstående citat. På vilket sätt finns ett tydligt samband mellan förekomsten av prostitution och människohandel för sexuella ändamål? Användningen av begreppet ”mörkertal” är listigt. Aktivister på Irland har hävdat samma sak när de påstått att 102 kvinnor under en mätperiod på 21 månader hade utsatts för trafficking för sexuella ändamål i landet. Uppgifterna påstods vara ”toppen av ett isberg”, mörkertalet skulle således vara stort. Den irländska polisen undersökte saken och fann två möjliga fall av sexuell trafficking. Polisens slutsats var att de unga utländska kvinnorna som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. I Storbritannien genomfördes en omfattande insats för att ta reda på hur vanligt fenomenet egentligen är. Razzior genomfördes i 822 lägenheter, bordeller och massageinstitut. Inte ett enda traffickingfall kunde identifieras. Fynden i Irland och Storbritannien ger oss följande bild: trafficking för sexuella ändamål existerar, men det är en marginell företeelse som inte alls förtjänar den enorma uppmärksamhet som den ges i media.

Att tala om ”mörkertal” har blivit ett bekvämt sätt att hävda att något egentligen är betydligt värre än vad vi kan härleda i bevis. Således: kan vi inte bevisa att trafficking för sexuella ändamål är ett omfattande problem, hävdar vi att ”mörkertalet är stort” och får således ut budskapet att det egentligen är ett stort problem. Ingen ställer kritiska frågor.

Den svenska sexköpslagsutredningen gör sig emellertid skyldig till något betydligt värre än bara retoriska knep och ohederlig argumentation: den använder sig av friserade siffror från Danmark för att kunna komma till slutsatsen att antalet gatusexsäljare i Sverige har minskat sedan lagen infördes medan förhållandet i Danmark är det motsatta. Det är direkt svinaktigt att bete sig på det sättet, men svenska medier har inte reagerat. Detta bekräftar den svenska journalistkårens lathet. De köper den officiella versionen, kopierar TT-telegrammet och är nöjda med sitt journalistiska värv.

”Försvarare av prostitution menar att man kan göra skillnad mellan frivillig och icke frivillig prostitution, att vuxna människor bör ha rätt att fritt sälja och köpa sex och att förbudet mot köp av sexuell tjänst utgör ett otidsenligt sexualmoraliskt ställningstagande. Med utgångspunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs. de som utnyttjas i prostitution, till efterfrågan, dvs. människohandlarna, kopplarna och sexköparna, blir uppdelningen i frivillig och ofrivillig prostitution emellertid inte relevant.” (s 15)

Ovanstående är ett bisarrt konstaterande. För det första utgår, som även konstateras i 1993 års prostitutionsutredning, båda falangerna från ett människorättsperspektiv: den mänskliga rättigheten att vara fri från sexuell exploatering kontra den mänskliga rättigheten att bestämma över sin egen kropp. Att försöka hävda att det endast är sexköpsmotståndarna som utgår från ett människorättsperspektiv är således falskt.

För det andra förklaras inte på vilket sätt uppdelningen i frivillig och ofrivillig prostitution blir irrelevant. Det är i högsta grad relevant att skilja mellan frivillig och påtvingad prostitution, precis som det är relevant att skilja mellan bruk och missbruk av droger, på våldtäkt och frivilligt sex och så vidare. Utan ett individperspektiv som tar hänsyn till varje enskild persons unika omständigheter kan vi aldrig förstå människorna bakom begrepp som ”sexsäljare” och ”sexköpare”. Förstår vi inte människan kan vi heller inte skapa någon förståelse för sexarbetet som företeelse.

Genom konstaterandet att all prostitution är ofrivillig har utredaren, redan långt innan resultaten presenteras, klargjort att de sexarbetare som hävdar att de säljer sex av egen fri vilja redan på förhand har dömts ut som lögnare. Anna Skarhed försöker således inte ens framställa sig som opartisk eller seriös i sitt arbete. Det är ett anmärkningsvärt sätt att bedriva en utredning och får mig att undra om det är så här utredningar normalt bedrivs i Sverige. För ärligt talat, hur många har du läst?