Via Per Hagwall kan vi läsa om sjuåriga Ida som trodde att hon fått ett kärleksbrev från en pojke. Hon visade brevet för sin mamma eftersom hon själv inte kan läsa så bra än. Till sin stora förskräckelse läser mamman de fruktansvärda orden: ”Jag vil bli ihop och knula”.
”Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om sådana här ord”, säger Idas mamma upprört. Hon tycker att hon och hennes dotter inte har fått det stöd från skolan som de behövt. Vilket stöd Ida behöver för att bearbeta texten på en lapp hon inte ens förstår framgår inte.
Frågan är vilket stöd stackars Karin som fick höra följande fick?
Ungefär lika vrickat som föräldern som i ett reportage om en förskola där lärarna ville att pojkarna skulle sitta ner när de kissade (så att man skulle slippa torka kiss från golvet dagarna i ända) hävdade att det skulle göra att hennes son fick en "svag könsidentitet". Om identiteten hänger på ställningen man intar när man pissar så är den nog rätt vag från början…
Ibland undrar jag cyniskt om det inte borde finnas ett lämplighetsprov för att få skaffa barn…