”Om Littorin när han låg i skilsmässa hade raggat upp en tjej ute någonstans och förlustat sig med henne gratis, skulle det inte skrivits något alls. Det hade varit fullständigt okej, normalt och accepterat. Nu valde han att lite mer diskret kontakta en sexsäljare (om han nu verkligen gjorde det) och vips blir det ett schoop [sic] för en skittidning.”

Sexsäljaren och bloggaren ”Greta Garbo” säger det uppenbara om den så kallade ”Littorinaffären” och visar på vilken inskränkt sexualsyn som upphöjts till lag i Sverige. Det ”toleranta” och ”sexliberala” landet i norr finns icke mer.

Vi är lydiga i Sverige. När lagar stiftas böjer vi oss med mössan i hand. Vi drar ned byxorna, vänder bakdelen mot politikerna och låter dem köra loss. Innan förbudet mot köp av sexuella tjänster blev verklighet i Sverige var det många som tvivlade på lagens effektivitet. Även övertygade motståndare till prostitution som samhällsföreteelse, som Leif GW Persson, tvekade. Hur skulle lagen efterlevas? I dag, drygt tio år senare, finns ett stort stöd för lagen. Jag vågar påstå att orsaken är effektiv propaganda från det politiska etablissemanget. Den radikalfeministiska diskursen har segrat. Tyvärr har även något så trivialt som en film, Lilja 4-ever, fått ett enormt genomslag då den i högsta grad har påverkat människors uppfattning om vad prostitution är.

Bilden är förstås skev. Men om du själv inte har kommit i kontakt med någon sexsäljare, om du inte själv är sexköpare och inte känner någon som köper sex utan endast har att tillgå allt som skrivs i politiska korrekta TT-telegram och rapporteras av feministiska reportrar i statstelevisionen, är det inte så lätt att få en nyanserad bild av fenomenet. Vi ser exakt samma problematik på det narkotikapolitiska området. Människor vägleds av sina förutfattade meningar, av sådant de har sett på TV, av överdrifter och direkta felaktigheter som förmedlas av lobbyistorganisationer och batongpolitiker.

Psykologer försöker utröna vem som egentligen köper sex och varför. En psykoanalytiker har hävdat att ”när en människa har sex utan kärlek, ser jag det som en allvarlig psykisk skada” (se Sandell, Göran (red), Könsköparna, s 164f). I Aftonbladet, denna sanningsbibel, hävdas att sexköpare kan vara ”allt ifrån ensamma män som har ett desperat behov av sex, till de sjukligt beroende” (vem har förresten inte ett desperat behov av sex då och då?). Psykologen Martin Grann säger att sexköparen inte är någon genomsnittsman utan att det tvärtom rör sig om ”missbrukare och socialt belastade personer”. Detta torde frikänna Sven Otto Littorin från alla anklagelser, inte sant?

Jag undrar varifrån Grann får sin verklighetsbild. Det är konstigt att alla sexsäljare jag har pratat med (och detta har styrks tidigare i många studier, se exempelvis Petra Östergrens Porr, horor och feminister) säger att det är just Medelsvenssons som köper sex av dem. En sexsäljare beskrev sin genomsnittskund som medelålders och ”lite menlös”, en annan som ”helt vanliga män, som ”mannen på banken”.

Bilden av sexköparen som udda, marginaliserad och därmed förmodligen även lite farlig är dock viktig för att upprätthålla bilden av sexsäljaren som ett offer. Vänsterpartiets Josefin Brink hävdade 2006 i riksdagsmotionen Prostitution och trafficking (2006/07:U262) att sexsäljare utsätts för ”kraftigt våld från köpare i form av våldtäkt, fysisk misshandel och/eller rån minst en gång i veckan” (men att det förmodligen sker oftare eftersom kvinnorna enligt Brink har en så hög tröskel för vad som definieras som våld, det finns alltså ett bevingat mörkertal). Sexsäljare har emellertid i undersökningar hävdat att inslagen av våld och våldtäkt är få till antalet (se Kännedom om prostitution 2007, s 46f). Det är inte svårt att förstå att sexsäljares egna åsikter inte är önskvärda när prostitution ska diskuteras på politisk nivå.

Det är bisarrt att läsa om sexköpare som allvarligt kriminella personer, som missbrukare och socialt missanpassade (något som Don Kulick har kallat patologiseringen av sexköparen). Det är lite samma känsla som att läsa om cannabis som rena dödsknarket. Vi vet ju att det inte är så. Varför ska vi spela ett spel i stället för att förhålla oss till verkligheten?

För försvararna av sexköpslagen är det för sent att börja förhålla sig till verkligheten. Därför skapas i desperation fantasibilder i statlig regi för att upprätthålla den rätta bilden. Vi bör inte låta dem sprida den fantasin i fred.