Alla är överens om att sexuella övergrepp på barn ska bekämpas. Det är ingen diskussion om det. Frågan är hur man bäst går till väga för att skydda barn från övergrepp utan att samtidigt montera ned grundläggande rättigheter. Sverige har inte lyckats gå den balansgången och i ärlighetens namn är det nog få länder som har gjort det. När barn och sex nämns i samma mening flyger förnuftet ut ur fönstret och i stort sett vilka åtgärder som helst anses legitima. Vi behöver lugna ned oss en aning om vi ska komma ur denna onda cirkel.

Att det är möjligt att klassa mangaserier som barnpornografi har upprört en hel bloggosfär. Även i de traditionella medierna har det framförts protester mot orimligheten i en sådan lag (också vänsterspöket Jan Myrdal är irriterad). Det är positivt att det uppstår reaktioner, men eftersom lagen alldeles nyligen skärptes är det knappast aktuellt med någon omprövning. Därtill är dessutom de flesta politiker för fega.

Precis som jag konstaterat tidigare är det fel att förbjuda innehav av information bara för att informationen anses äcklig eller stötande. Nu råkar barnporr vara skildringar av övergrepp, det vill säga av brott. Men om dessa ska vara förbjudna att inneha och rent av att titta på, går det att fråga sig om inte skildringar av även andra brott ska vara olagliga att inneha. Riktigt så ser det inte ut i dag.

Det går att tänka sig ett flertal lösningar i stället för dagens orimliga barnpornografilag. En är att förbjuda innehav och ge polisen rätt att förverka materialet på datorn men inte ha något rent rättsligt straff för innehavet. Jag lutar dock åt ett alternativ som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Det skulle rikta polisens resurser mot de som sprider materialet för att tjäna pengar vilket, åtminstone i vissa fall, lär inkludera de personer som också är ansvariga för övergreppen. Det är väl främst dessa som samhället vill straffa?

Det är lite bisarrt att den här frågan har fått en sådan uppmärksamhet globalt och engagerat politiker och lobbyister över hela världen. Barnpornografi är trots allt en väldigt marginell företeelse. Det är dock inte osannolikt att kampen mot barnporren är ett resultat av den växande nypuritanismen i västvärlden. Vi ser tendenserna i allt från reklamaffischer till film och TV. Det finns risk för att kampen mot barnpornografi glider över i en kamp mot ungdomssex. Första stenen har redan lagts i och med att även sexuella skildringar av ungdomar som är 17 år betraktas som barnporr – trots att vi får sexuell bestämmanderätt i Sverige när vi fyller 15. Detta i det sekulära Sverige på 2000-talet. Här har ECPAT vunnit en stor seger. Jag vet inte om de är ovetande om att pedofiler över huvud taget inte tänder på 17-åringar. Deras intresse är förpubertala barn, inte personer i övre tonåren.

Det är uppenbart att barnpornografifrågan används som murbräcka både för att driva igenom censur- och övervakningslagstiftning och för att propagera för en nymoralistisk sexualuppfattning. De små barnen vi sade oss vilja skydda har sedan länge fallit bort längs vägen. Nu handlar frågan om något helt annat.