Fredrick Federley tog upp en intressant aspekt i diskussionen om sociala medier med honom själv, Miljöpartiets Maria Ferm, Piratpartiets Emma ”Opassande”, Socialdemokraternas Peter Andersson, Moderaternas Mary Jensen och Vänsterpartiets Ali Esbati. Det handlade om självsanering.

Alla som är aktiva medlemmar i något politiskt parti, förutsatt att partiet finns på den politiska kartan, tvingas självsanera vad han eller hon skriver för att det inte ska skada partiet. Detta gäller inte minst under ett valår. Följden blir att inlägg som skulle ha kunnat skrivas aldrig blir skrivna eller tonas ned betänkligt. En annan följd blir att vi hos de partipolitiska bloggarna får se närmast komiskt positiva utspel om den egna politiken och förenklade svartmålningar av motståndarlägrets politik. Det är lite trist eftersom det i bloggosfären ju finns möjlighet att säga de politiskt inkorrekta saker som vi aldrig kan läsa på DN Debatt eller andra stora debattplatser i gammelmedia.

Undantag och semiundantag finns. Mary Jensen kan vara rätt vass när hon behagar och Markus Berglund är inte bara centerpartist utan även guldpirat och har varit synnerligen kritisk mot Alliansens (brist på) integritetspolitik. I övrigt finns det många partimegafoner där ute.

För mig är det fria ordet viktigast av allt. Om jag känner att jag inte är fri att uttrycka de känslor och åsikter jag har blir bloggandet meningslöst. Jag var aktiv i ett ungdomsförbund för ganska länge sedan nu men klarade till slut inte av att vara kvar eftersom det innebar att köpa ett helt paket av åsikter. Jag klarade helt enkelt inte av att övertyga andra om saker jag själv inte trodde på. Politiker kan. Jag vet inte om jag ska beundra eller förakta den förmågan.