Bloggaren Greta Garbo, Linnea Evertsson, har utkommit med en bok om hur det är att sälja sex. Hon deltog också i Efter tio i TV4, där hon berättade om sin syn på att sälja sex, på sexköpslagen och på köparna inför en skeptisk Malou von Siwers.

Först och främst måste konstateras att det är oerhört starkt av henne att framträda inför TV-kamerorna i ett land där hela det politiska etablissemanget värjer sig för de sexsäljare som har mage att värna sina rättigheter och ifrågasätta den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen.

Linnea Evertsson säger något väldigt enkelt men viktigt när hon konstaterar: ”Min version är min version, sedan finns hur många versioner som helst.” Det är nog den bästa poängen vi kan förmedla till alla som tror att sexsäljarna bäst representeras av Lukas Moodyssons Lilja 4-ever, som inte ser någon skillnad mellan att sälja sexuella tjänster vid sidan om sitt ”vanliga” arbete och att låsas in i en lägenhet för att där med hot om misshandel eller död sälja sex. Eller som anser att allt sexarbete är exploatering. Det är en ofattbar blindhet som regering och riksdag står för. Det finns människor som far illa av att sälja sexuella tjänster, det finns ingen tvekan om det. Men om det nu var deras välmående som politikerna var intresserade av (vilket det aldrig har varit eftersom sexköpslagen är en moral- och attitydlag), borde det utifrån detta perspektiv rimligen vara förbjudet att sälja sex. Vilket det inte är.

I den efterföljande debatten inleder Nyamko Sabuni med att hävda att hon inte tror på den ”lyckliga horan”. Det hon egentligen säger är att hon tror att Linnea just har suttit och ljugit hela svenska folket rakt upp i ansiktet. Det är direkt oförskämt. Ministern konstaterar att ”vi måste koppla köp av sex med människohandel för sexuella ändamål”. Jag förstår henne. För att kunna argumentera för lagen måste man nog göra en sådan koppling. Man måste bortse från mänskliga rättigheter, blunda för utvecklingen i länder som Nederländerna, Tyskland och Nya Zeeland och låtsas att sexsäljarnas egna berättelser är uttryck för ett slags falskt medvetande. Endast genom denna blindgång går det att försvara sexköpslagen.

Den politiska debatten fastnade tyvärr i att ena sidan sprider gamla fördomar som den andra försöker korrigera. Politiker som propagerar för sexköpslagen har en tendens att kasta ur sig siffror som de egentligen inte har fog för. Vi vet exempelvis väldigt lite om hur utbredd människohandel för sexuella ändamål är och hur mycket verksamheten omsätter. Ändå lyckas både Nyamko Sabuni och Cecilia Malmström ge sken av att det är en världsomspännande kriminell verksamhet som omsätter samma belopp som internationell vapenhandel. Lite ödmjukhet skulle inte skada. Både CUF:s Hanna Wagenius och LUF:s Adam Cwejman gjorde bra ifrån sig. Men det är svårt att föra debatten framåt när en minister hela tiden sitter och diskuterar något helt annat, nämligen människohandel och, till slut, även organhandel.

Mitt intryck är att sexköpslagen inte längre har någon avskräckande effekt. Den hade det inledningsvis, vilket Socialstyrelsen konstaterade i Kännedom om prostitution 2003. Men bara fyra år senare kunde Socialstyrelsen i sin granskning konstatera en ökande gatuprostitution – samtidigt har verksamheten exploderat på nätet (en utveckling vi säkerligen hade sett oavsett lagstiftning). Detta överensstämmer med den bild som de sexsäljare som jag intervjuar för min uppsats har gett. Lagen har ingen direkt påverkan på dem som köper sex, sett utifrån efterfrågan. Däremot stigmatiserar lagen givetvis sexköparen, vilket också är meningen. Detta illustrerades obehagligt tydligt när landets justitieminister på fullt allvar föreslog att misstänkta sexköpare (inte dömda mördare) skulle få gredelina kuvert hemskickade så att barnen i familjen fick se vilken typ till pappa de hade. Att betala för sex fortsätter att vara något av det värsta man kan göra i Sverige ur moralisk synvinkel. Det säger lite om moralen i det här landet.

Förbudet mot köp av sexuell tjänst, som lagen egentligen heter, är under så kallad utvärdering. Det handlar emellertid inte om någon omprövning, som Malou von Siwers antog. I direktiven framgår att en utgångspunkt är att lagen ska vara kvar. I stället vill regeringen att utredaren Anna Skarhed utrönar hur polis och åklagare arbetar med lagens hjälp och om det finns några tolkningssvårigheter eller andra problem som lägger hinder i vägen för deras arbete att sätta fast sexköpare. Så ser direktiven (Dir. 2008:44) ut. Utvärderingen skulle ha presenterats senast den 30 april, men det ser ut som om vi får vänta på resultaten. Vi kan visserligen redan nu, utifrån direktiven, lista ut ungefär vad Skarhed kommer att föreslå för förändringar.