Justitieminister Beatrice Ask har gjort sig känd som den sexuella integritetens värsta fiende under den gångna mandatperioden. Hon har om sexsäljares rätt att få yttra sig om frågor som rör dem hävdat att ”det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.” Ask vill ha ett radikalfeministiskt perspektiv på sexarbete, hon vill att riksdagen ska reglera människors sexualitet och hon vill ha en repressiv stat som straffar dem som avviker från idén om ”den goda sexualiteten”.

Sexköpslagen är under ”utvärdering”, men utredaren Anna Skarhed (numera JK) har redan slagit fast att något negativt med lagen inte har hittats. Åter igen är sexsäljarna oviktiga varelser i periferin, inte värda att lyssna till, än mindre värda att låta sig påverkas av. En skärpning av sexköpslagen är således väntad framöver.

Beatrice Ask släpper nu alla spärrar och föreslår att misstänkta sexköpare ska få hem ett brev, helst i starka färger, så att hela familjen får veta vilken eländig man det är de känner. Nog för att Ask är en sällsynt usel justitieminister och nog för att Moderaterna är batongpartiet nummer ett, men detta förslag trotsar ändå all beskrivning vad oanständighet och vedervärdighet beträffar.

På frågan om det lämpliga i att skicka hem sådana brev utifall barnen öppnar dem, svarar hon: ”Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far. Man måste tänka på att inte skydda fel faktor. Om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta.”

Ask försöker alltså dra likhetstecken mellan att köpa sex och begå sexuella övergrepp på barn. Detta bygger på den patologiserande synen på sexköparen som bland andra Don Kulick skrivit om. Historiskt är det sexsäljaren som varit fokus för samhällets fördömande, men idén om sexköparen som både äcklig och sjuk är inte ny. I Prostitutionsutredningen som lades fram 1981 föreslogs bland annat att sexköpande män skulle genomgå ”manlighetsträning” och lära sig känna kvinnors behov och önskemål. Underförstått: män som köper sex har en felande sexualitet och saknar något grundläggande i sin livskunskap. Det är helt enkelt något fel på dem som människor. Samtidigt vittnar sexsäljare efter sexsäljare om att deras kunder är fullt fungerande män ur alla samhällsklasser. För Ask, som inte tycker att sexsäljarnas röster ska höras, är emellertid mannen som köper sexuella tjänster så konstig att han förmodligen även våldtar sin egen dotter.

Det Ask föreslår är en modern variant av medeltida skamstraff. Det praktiseras redan i bland annat USA, där personer som dömts för olika sexbrott hängs ut i grannskapet. ”För att folk har rätt att veta”, hävdar försvararna av systemet. I själva verket försvårar och i vissa fall omöjliggör detta för den som avtjänat straffet att gå vidare i livet. Han/hon kommer alltid att vara sitt brott. Detta lär snarare möjliggöra än förebygga nya brott. Skillnaden är att Ask tar detta ett steg längre genom att vilja peka ut misstänkta sexköpare. Att en justitieminister så flagrant frångår rättsprincipen om att alla ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats är häpnadsväckande och borde leda till att statsministern tar henne i örat – om nu Reinfeldt hade varit vid sunda vätskor, vill säga.

Sexköpslagen bygger på fördomar och schablonbilder av både sexsäljare och sexköpare som har mycket lite med verkligheten att göra. Svenska politiker bygger alltså en lag på fantasier och förutfattade meningar och stänger ute all information som talar emot. Det är många som upprörts över Asks vidriga människosyn, även advokatsamfundets Anne Ramberg och sexbrottsforskaren Niklas Långström, som inte alls tror att förslaget skulle ha någon avskräckande effekt.

Sverige är på väg att bli ett så intolerant och repressivt samhälle när det gäller synen på sex att det snart är dags för ett uppror.