Skandalen runt Thomas Quick fortsätter växa. Den påstådde seriemördaren, som är dömd för åtta mord men har erkänt över 30 (varav flera bevisligen är uppenbara påhitt), har tagit tillbaka alla sina erkännanden. Han hävdar att han erkänt under stark drogpåverkan – vilket SVT-journalisten Hannes Råstam kunnat bekräfta genom att bland annat granska Quicks journaler. Thomas Quick var många gånger hög som ett hus när han berättade om ”övergrepp” i barndomen, om begångna mord och hemskheter. Det finns inte ett enda mordfall (eller påstådda mordfall ty i många fall kan brott inte ens styrkas) med teknisk bevisning mot honom.

Nu avslöjar Hannes Råstam att det i Sundsvalls polishus har gömts undan 13 pärmar i vilka material som talar för Quicks oskuld finns. Bland annat ska det handla om intervjuer med anhöriga som kan vederlägga terapeutens påståenden om grova övergrepp i Quicks barndomshem, dels vittnen som kan styrka att flera av de mord Quick erkänt i själva verket var olyckor. Här har polisen alltså gjort det den absolut inte får göra: gömt undan bevis som talar för den misstänktes oskuld.

Har polis och åklagare varit så fruktansvärt angelägna om att få någon dömd för det ena brottet efter det andra, att de varit helt ointresserade av att ta reda på om personen som döms har något som helst med fallet att göra? Ja, det verkar faktiskt så. Quick erkände, polisen letade bevis utan att hitta något, åklagaren hävdade att erkännandet i sig räckte för en fällande dom och tingsrätten ansåg förmodligen att ingen erkänner ett mord om man inte är skyldig till det (vilket också är fel). Detta förefaller, enkelt uttryckt, vara scenariot i fall efter fall.

Därtill kommer en engagerad terapeut som verkar ha gjort till sin huvuduppgift i livet att leta ”förträngda minnen” hos en psykiskt sjuk och neddrogad patient, som villigt ställt upp med nya hemska historier om övergrepp och mord för att tillfredsställa sin terapeut. Att Quick var en duktig berättare verkar ha hjälpt i rätten. Att hans advokat hävdar att han inte såg det som sin uppgift att ifrågasätta sin klients historier eller åklagarens tunna hinna av ”bevis” är en skandal i sig.

Det brukar hävdas att det i svensk rättsordning inte räcker med ett erkännande för att dömas i domstol. Erkännandet måste kompletteras med bevis. Thomas Quick är det tydligaste exemplet på att så inte är fallet. Ett erkännande räcker när såväl åklagare som advokat är helt övertygade om den misstänktes skuld och ingen är villig att ifrågasätta. Vad det säger om svenskt rättsväsende kan du nog själv räkna ut. Och de verkliga gärningsmännen har till råga på allt gått fria.

Fler bloggposter i ämnet:
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner