Jan Guillou skriver en ”Sverige ut ur Afghanistan”-krönika av exakt samma sort som Åsa Linderborg skrev för en tid sedan. Vi har läst dem ända sedan invasionen och ingenting har egentligen förändrats. Argumenten är lika tomma i dag. Skillnaden är att Guillou faktiskt erkänner att ett tillbakadragande kommer att få förfärliga konsekvenser.

Jag tillhör inte bombhögern. Jag har ända sedan 2003 kritiserat invasionen av Irak, som jag anser var fel och katastrofal på flera sätt. Men till skillnad från plakatpolitikerna på vänsterkanten, kräver jag ingen omedelbar truppreträtt från Irak eftersom det endast skulle förvärra läget. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är dock svårt om man är generisk USA-hatare och lika svårt om man ser allt i svart och vitt, vilket både personer på vänsterkanten och folk inom bombhögern tenderar att göra.

Invasionen av talibanernas Afghanistan 2001 var rätt. Anfallet skedde mot bakgrund av attackerna den 11 september samma år. Kopplingarna mellan talibanerna och al-Qaida var tydliga. Målet var att slå till mot al-Qaidas baser och fånga bin Ladin. Som en naturlig bieffekt av störtandet av talibanregimen, kom möjligheten att upprätta ett demokratiskt styrelseskick. Ingen kan säga att det har misslyckats helt. Det har faktiskt hållits val i Afghanistan. Men i ett land som har plågats av krig och misär i decennier, och tvingats tillbaka till stenåldern under skäggmurvlar som vill förbjuda allt från musik till flickors skolgång, är det inte förvånande att den demokratiska processen har varit allt annat än friktionsfri. Det är i dag ett starkt argument för att inte överge afghanerna.

Samtidigt som Guillou kritiserar ”bombliberalerna” för att använda sorg och patriotism som argument för Sveriges krigföring i Afghanistan, drar han sig själv inte för att exploatera föräldrars sorg efter ett dödat barn. Guillou använder ”tänk på föräldern till ett dödat barn”-argumentet, vilket är oerhört lågt. Som om motståndet mot krigföringen i Afghanistan någonsin handlat om empati. Det handlar – som alltid för vänstern – om USA. Trots att Sverige är på plats på ett FN-mandat. Trots att det är en FN-sanktionerad insats – det FN som folk på vänsterkanten närmast står i givakt för närhelst världssamvetet kallar – kallas insatsen i Afghanistan för ”USA:s krig”. Ja, USA har den största insatsen på plats. Vilket inte är så konstigt eftersom anfallet på talibanernas regim i Afghanistan var ett svar på 11 septemberattackerna och USA råkar ha världens främsta militära styrka. Vilket var Guillous alternativ 2001? Att fortsätta låta Afghanistan vara en samlingsplats för terrorister och invänta nästa attack? Guillous alternativ 2010 är att dra sig ur och skapa något som ”under alla omständigheter [blir] en förfärlig historia”. Bra där.

Varje utländsk soldat på plats bidrar till att hålla talibanerna borta från makten. Självfallet måste den militära insatsen ackompanjeras av en humanitär insats. Men så länge säkerhetsläget är sådant att transporter med humanitärt bistånd och även flickskolor beskjuts av talibaner, har vi inget annat val än att stanna och försvara Afghanistan.

Ty den religiösa ideologi talibanerna företräder och vill återinföra är ondska, Jan Guillou. Ondskan i sin renaste form.