Det är intressant det där med skönhetsideal. De varierar inte bara över tid utan också mellan länder. Eller ska vi säga kulturer? Den långa, blonda och slanka kvinnan är väl det typiskt västerländska kvinnoidealet. I väst är det också vackert att vara brunbränd, mindre attraktivt att vara blek, medan det i stora delar av Asien är precis tvärtom. Där är den vita hudfärgen oerhört attraktiv.
I Kina är det, som Jonna Wibelius ofta konstaterat på sin blogg, mer som är annorlunda:
”Medan jag fått motta gliringar och hintar om att jag kanske borde minska i omfång, har min pojkvän, som också kommer från Skandinavien, blivit Kung i Stan. […] Jag och min pojkvän är inga speciella undantag i Kina. De flesta västerländska par upplever samma sak. Som västerländsk tjej får man ständigt höra att man är ”stor och fet” medan männen betraktas som gudar. Det spelar ingen roll om mannen i fråga kanske inte alls är speciellt vältränad. I Kina är västerländska män (oavsett utseende) eftertraktade på köttmarknaden.”
Alla som har varit i Kina eller Thailand, eller för all del något annat asiatiskt land, har säkert upplevt detta på något sätt. Att kineser stirrar på dig behöver emellertid inte betyda att de tycker att du är överdrivet vacker utan kan också bero på att de inte är vana vid att se en västerlänning (men den som vill kan ju hoppas på den förstnämnda förklaringen). Att man som västerländsk man får blickar och kommentarer är dock obestridligt. Och det är klart att det är trevligare att få komplimanger än att höra att man är ”fet”! (Kinesers prat om vikt ska dock inte tas lika allvarligt som om en svensk skulle ha sagt samma sak. Jag har även arbetat med mongoliska kvinnor som utan omsvep kan säga till sina svenska väninnor att de är feta, mest som ett konstaterande och inte som en anmärkning. Och givetvis ovetande om hur fel det låter här i väst…).
Jag minns förra sommarens Thailandsvistelse. Jag och en tjej var ute och dansade och jag var tvungen att gå på muggen. På vägen tillbaka tvangs jag tränga mig förbi en mängd dansande människor för att hitta tillbaka till mitt damsällskap. Det var lättare sagt än gjort när flera tjejer praktiskt taget slet i mig. Som average looking är det inget jag upplevt på krogen i Sverige, direkt. Det är inte att undra på att jag trivs i Asien…! 😉
Fullt så handgripligt har det lyckligtvis inte gått till under vistelserna i Kina. Men när du kommer gående på stan och en grupp människor viskar till varandra och vänder sig om, en efter en, och ler och pekar på dig är det faktiskt lite svårt att hålla masken…
"Jag minns förra sommarens Thailandsvistelse. Jag och en tjej var ute och dansade och jag var tvungen att gå på muggen. På vägen tillbaka tvangs jag tränga mig förbi en mängd dansande människor för att hitta tillbaka till mitt damsällskap. Det var lättare sagt än gjort när flera tjejer praktiskt taget slet i mig. Som average looking är det inget jag upplevt på krogen i Sverige, direkt."
Är västerländska män verkligen så poppis i Asien? Låter lite för bra för att vara sant?
Gillar de ens utseende, eller luktar dem pengar…? Jag utgår ifrån att de inte går på ens personlighet (man känner knappast någon man ser för första gången på en krog utan att ha snackat med personen).
Min upplevelse är att många asiater (nu kan jag bara tala för Thailand och Kina) gillar den västerländska figuren. Längre män, gärna blå ögon, vit hud, stora näsor. Fördelen är att man inte behöver vara särskilt lång (i svenska ögon( för att betraktas som det i Asien.
Många asiatiska kvinnor jag har pratat med gillar inte sina egna små näsor (medan jag tycker att de är jättesöta) och sin något mörkare hudfärg. Att de sedan tror att vi västerlänningar är otroligt rika är också sant.