”Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.”

Vissa skulle säkert ironisera över detta uttalande, som kommer från en psykolog till råga på allt. Det ger nästan lite friårsvibbar. Borde vi inte jobba mer i Sverige för att ha råd med alla gamla människor i framtiden? Nja. Kanske borde vi jobba annorlunda. När du väl sjukskrivs för stressymptom eller rent av utbrändhet är det ingen som tackar dig. Jag vet att för många är livet lika med jobb. För mig är det det definitivt inte.

Jag tror att Eva Rusz är inne på ett viktigt spår (även om hennes artikel fokuserar en hel del på anknytningsteorin). Många människor har så fullt upp med sina karriärer i dag att de knappt har tid för sina barn. De blir i stället skolans, fritidsledarnas och barnvaktens ansvar. ”Samhället” har misslyckats när barnen begår brott och/eller mår dåligt. Jag vet att det finns gott om kämpande föräldrar där ute som sliter för att få arbetstid, skolmöten, fritidsaktiviteter och kvalitetstid med barnen att gå ihop och också lyckas med detta. All heder till er. Men här rör vi oss på en mer generell nivå.

Samtidigt som det hävdas att barnen är det viktigaste vi har är vi alltmer benägna att skjuta över ansvaret på ”samhället”. Politikerna och skolan måste ”ta ansvar”, ty vi har ju våra karriärer och personliga rekreation att tänka på. Föräldraansvaret verkar ibland helt bortblåst. Jag tror att många av oss kan tänka tillbaka på våra grundskoleår och peka ut vilka elever som vi redan där och då kunde se skulle få problem senare i livet. Bekräftelserna såg vi ofta i tidningen x antal år senare. Bilstöld. Rån. Misshandel. Missbruk. En trygg uppväxt i ett tryggt hem med människor som hade tid för barnen kanske hade kunnat förhindra det där för många av dem.

Saker som har hänt i mitt liv har fått mig att tänka till. Jag är visserligen som mest effektiv när jag har mycket att göra och jag gillar att ha mycket att göra. Jag kan koppla av i max två veckor, sedan måste jag komma igång med något för att inte bli tokig. Under kortare perioder kan jag stressa väldigt mycket för att få allt att gå ihop. Men att stressa livet ur mig dag ut och dag in, månad ut och månad in, är helt enkelt inget jag avser att göra under mitt liv. En sådan tillvaro tänker jag aldrig söka, oavsett löning. En vanlig lön i Sverige räcker till allt jag vill i livet: äta mig mätt, bo tryggt, skriva av mig på min dator eller i närmsta anteckningsblock, gå ut och roa mig någon gång ibland, köpa lite prylar och umgås med min framtida familj.

Allt detta går även utan stress. Och stress går ofta att undvika med god planering. Jag tror att många av oss skulle må bättre av att stressa lite mindre och leva lite mer.