Vi människor har alltid haft ett bekräftelsebehov. Vi vill alla bli sedda. Inte på samma sätt, utan på vårt sätt. Vi vill att våra vänner och anhöriga ska se oss, berömma oss, tycka om oss. Detta kommer aldrig att förändras, det är djupt mänskligt.

Föga förvånande vill vi inte bara bli bekräftade för vårt arbete i skolan eller på jobbet utan också få sexuell bekräftelse. Ett modernt sätt att få det är att vara aktiv i olika sorters kontaktsajter på nätet. Där kan vi hoppa mellan mer eller mindre seriös dejting och erotiska utsvävningar. Vi sätter själv ribban, vi skriver själva manus. Att unga människor är tillräckligt stolta över sin sexualitet och sina kroppar för att visa upp dem på nätet ska vi inte beklaga. Den som förespråkar händerna på täcket får göra det, men förvänta er inte att få respons från unga människor med en betydligt mer liberal syn på sex.

När det basuneras ut att runt två procent av unga mellan 16 och 25 år har sålt sex på något sätt, förväntas vi bli upprörda. Ungdomar horar! Välkommen till den moderna sexualiteten, säger jag. Eller snarare: välkommen till den digitala världen ty här kan vi få utlopp för vårt bekräftelsebehov och vår personliga sexualitet med några musklick. Enkelt, snabbt och någorlunda privat. Jag är inte exhibitionistiskt lagd, men jag kan förstå lockelsen i att lägga ut bilder på sig själv och invänta andras reaktioner. Vi vill alla få komplimanger för vårt utseende eller sätt att vara, nätet har gjort det lättare för oss att få detta på ett lite mer spännande sätt.

Jag anser att köp av en sexuell tjänst är att jämställa med att gå till akupunktören eller massören. Det är en affärsöverenskommelse mellan två (eller fler) människor: någon utför en tjänst åt dig, du betalar. Svårare än så är det inte. Vänsterfeminister i allmänhet och radikalfeminister i synnerhet försöker lägga ett maktperspektiv på förhållandet mellan köpare och säljare. De påstår att sexsäljaren befinner sig i ett utsatt läge, att köparen utnyttjar detta genom att köpa en tjänst av honom/henne och därmed förtrycker säljaren. Det är svårt att tänka sig samma resonemang i andra affärsöverenskommelser. Förtrycks kunden hos bilhandlaren? Vem är i ett maktöverläge hos tandläkaren? Bryr vi oss ens?

Problemet med resonemanget om makt och utnyttjande är att sexarbete är så oerhört differentierat, vilket inte minst undersökningen om ungas sexvanor framför datorn tydliggör. Att ta betalt för att någon tittar på när man klär av sig och pillar på vissa kroppsdelar, är det att bli utnyttjad? Eller måste affärsöverenskommelsen ske på en mörk gata och ett fullbordat samlag genomföras för att det ska räknas som utnyttjande? Det går inte att bli klok på den vänsterfeministiska analysen.

Den särställning som sexarbetare har fått i debatten illustreras också av att vi kräver av dem att de måste vara lyckliga. Annars klassar vi dem som ”utnyttjade” och förbjuder människor att köpa deras tjänster. Gör ett försök att använda samma perspektiv på kafébranschen. Hur stor andel av landets alla kafébiträden skulle hävda att deras jobb gör dem lyckliga?

Jag vill inte trivialisera de problem som sexarbete medför för vissa människor. Jag har pratat med sexarbetare i Thailand och vet att fattigdomen får många unga tjejer och killar att sälja sexuella tjänster. Men hur skulle det hjälpa dem om polisen aktivt satte dit människor som köper dessa tjänster av dem? De flesta arbetar under en begränsad period, de tjänar bra med pengar och kan hjälpa både sig själva och sina familjer till en bättre tillvaro. Och tro mig, många behandlas som prinsessor.

Min poäng är att det finns olyckliga människor inom alla yrken i världen, inte bara inom sexbranschen. Sexköpslagen gör skillnad på människor och människor och kränker sexarbetarnas människovärde. Därför måste den tas bort. I grund och botten handlar motståndet mot sexköp om 1) inskränkthet och 2) ideologisk blindhet. Och som jag nämnt tidigare, betalar vi alla för sex. Betalningen ser bara olika ut.