Frågan om huruvida längre straff minskar brottsligheten är en gammal tvistefråga. Kriminologer brukar ständigt påpeka att det saknas stöd för att generellt sett längre straff har en avskräckande effekt. Politikerna, inte minst borgerliga, vägrar lyssna eftersom det är alldeles för lätt att ragga röster på budskapet ”fler poliser” och ”längre straff”. Människor som själva inte är inblandade i brottslighet som är allvarligare än fortkörning, tenderar att ta för givet att sambandet ”längre straff=minskad benägenhet att begå brott” håller fullt ut. Det bara måste vara så, inte sant?

Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.

Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar…) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.

Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.

Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.

Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.

Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott (”att sända signaler” kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi ”normala” ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett ”bevis” för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.

Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.