I Sverige är det förbjudet att betala för sexuell massage. Den svenska sexuella frigjordheten sträcker sig bara till sex inom vissa bestämda ramar. Ju mer man granskar dem, desto snävare framstår de. I dagens kvart i fem-eko i P1 moraliserades det över att många thaimassageställen även erbjuder ett ”happy ending” (handjobb) mot extra betalning. Vilket man inte får göra. Några poliser näckade tidigare för att genom bevisprovokation avslöja verksamheten på ett ställe. SR har granskat tidigare.

Inställningen mot tjejerna som tillhandahåller tjänsten är alltid nedlåtande från de som säger sig värna dem. Ett exempel är kriminalinspektör Ann Martins kommentar om thaimassöser som även erbjuder det lilla extra: ”I deras värld blir de uppskattade för det de gör”. ”I deras värld”… inte i ”vår”, den normala världen. Hur mycket hon ser ned på kvinnorna illustreras än mer av att Ann Martin skulle vilja beslagta de pengar som sexarbetarna har tjänat när polisen kommer på dem. Den människosyn som polisens traffickinggrupp representerar är förfärlig.

Vad är grejen med sex mot betalning, egentligen? Vad gör det så avskyvärt? Och vad gör besöket hos en sexsäljare så speciellt? Har du aldrig bjudit din dejt på middag med förhoppningen om ett riktigt ”happy end”? Har du aldrig bjudit på drinkar på krogen för att få någon på kroken? Alla betalar för sex. Betalningen ser bara olika ut, sker i olika miljöer och är ibland mer subtil.

Jag vet att jag tjatar. Men jag tänker fortsätta tjata. Personer som Ann Martin som ser ned på andra människor är inte bättre än rasister. Människosynen är lika rutten, lika vidrig och måste bekämpas.