Det är slutspurt i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. ”Rösta på mig, få en polkagris!” skriker Ella Bohlin. ”Rösta på mig, jag är gammal som fan!” hojtar Marit Paulsen. Morgontidningarna är fulla av uppmaningar till oss att rösta. Fredrik Reinfeldt påminner. Mona Sahlin säger att just din rösta kan ”avgöra valet”. Det är en rätt tragisk föreställning.

Visst, man kan rösta på Christofer Fjellner. Men han representerar ett parti som jag absolut inte vill stödja. Man kan rösta på Piratpartiet. Men då får du å ena sidan en eller två vettiga personer som röstar rätt i integritetsfrågor men som å den andra röstar precis hur som helst i alla andra frågor. EU beslutar om betydligt mer än bara fildelning och datalagringdirektiv.

Vi röstar alltså fram 18 svenskar till Europaparlamentet. Där får de samsas med 718 andra från 26 andra länder. Det är som om vi skulle rösta in 8 ledamöter i riksdagen och låta 341 komma någon annanstans i från. Så stort är Sveriges bidrag till parlamentet. Men enskilda ledamöter kan ju påverka, invänder vissa. Det är sant. Enskilda ledamöter kan göra mer i Europaparlamentet än i riksdagen, där partipiskan är hård och där det i praktiken är partierna och inte ledamöterna som har makten. Men. Om man är liberal är det ytterst svårt att se vilka positiva åtgärder som har drivits igenom under de senaste fem åren. Det handlar ju trots allt om resultat, inte om vad som kan göras i teorin. De senaste åren har handlat om skademinimering, om att dra i nödbromsen och förhandla bort det värsta i redan dåliga förslag. Någonstans där längs vägen tappar jag intresset. Varför ska jag lägga min röst på något dylikt?

Jag trodde på EU. Jag tycker fortfarande att idén som sådan är god. Men EU har utvecklats till något annat än det jag en gång stödde. Vi var många som trodde att EU skulle påverka Sverige i en frihetlig riktning, att de grundläggande friheterna var på allvar. Verkligheten har sett annorlunda ut. De flesta positiva förändringar vi har sett har faktiskt beslutats om i den svenska riksdagen och då är det rimligare att makten behålls i Sverige.

Den europeiska unionen borde handla om samarbete i ett fåtal stora gränsöverskridande frågor och inte att lägga sig i sådant som de nationella parlamenten kan sköta själva. Egentligen är dock utvecklingen helt logisk. Politik expanderar alltid. Politiker begränsar sig inte gärna. De vill ha mer makt, fler ansvarsområden. De vill kort sagt känna sig behövda. Det är ett synnerligen mänskligt krav. Men inte gärna något jag vill stödja med mina skattepengar.

Svenska politiker vet att många svenskar vill ha ett mer begränsat EU och det märks i varje valrörelse. ”Smalare men vassare” upprepar Centerpartiet i varje val. Politikerna är trots detta med och driver ”svenska” hållningar i en rad olika frågor och bidrar till att EU utvecklas till en stat över alla medlemsstater. Kristdemokraterna vill inte att EU lägger sig i svensk alkoholpolitik, den borde Sverige få bestämma över själv. Kan man tycka. Men de vill mer än gärna påtvinga övriga EU den svenska sexköpslagen. Klåfingrigheten blir inte mindre bara för att 27 länder samsas. Skillnaden är att den drabbar 500 miljoner européer i stället för bara ett enskilt land. Att EU är korrupt, odemokratiskt och mest handlar om en elits egna förmåner har jag skrivit om tidigare.

Så nej. Mitt förtroende för EU och Europaparlamentet är noll. Och har man inget förtroende för någon kandidat eller systemet i sig ska man heller inte rösta. Det är varken en plikt eller skyldighet att lägga en lapp i en låda vart femte år. Gör det om du brinner för EU eller tror att din röst gör någon skillnad. Själv tänker jag avnjuta dagen med en kopp te och en god bok.

”Det är val till Europaparlamentet. Vad tycker du om det?”