CUF:s stämmobeslut att förbundet ska förespråka avkriminalisering av sexköp har väckt moralister från både höger och vänster till liv. Det är glädjande eftersom det betyder att de olika argumentationsgrunderna kan belysas och att debatten kan komma igång igen.

Vissa fortsätter att vara heligt övertygade om att prostitution är en form av sexuellt utnyttjande och att detta allena motiverar en lag mot köp av sexuella tjänster. Annie Johansson, själv centerpartist, tror att personer som gillar att sälja sexuella tjänster är ”försvinnande få” och att de hade suttit i kassan på Konsum om de bara hade haft chansen. Detta resonemang utgår från att alla sexsäljare är heltidsarbetande i just det yrket, vilket är fel. Många säljer sex som ett extraknäck och kan alltså både jobba i kassan på Konsum och sälja sexuella tjänster vid sidan om.

Men egentligen är ovanstående helt irrelevant. Frågan handlar i grunden om vuxna människors rätt att ingå avtal med varandra och mänskliga rättigheter. Ur ett liberalt perspektiv ha staten ingen rätt att förhindra två (eller fler) myndiga personer att ingå frivilliga avtal och staten har ingen rätt att kontrollera vår sexualitet.

Det är intressant att Annie Johansson och många med henne över huvud taget inte berör sexsäljarnas perspektiv i frågan. Denna heterogena grupp som lagstiftningen i allra högsta grad påverkar är märkbart frånvarande i diskussionen. Den unga centerpolitikern konstaterar bara att för henne är ”det aldrig vara okej att köpa sig rätten till en annan människas kropp.” Jaha, och? Det är alltså Annie Johanssons privata moral som vi alla ska rätta oss efter? Och vad är egentligen ”rätten till en annan människas kropp”? Det må vara tjatigt, men jag fortsätter att använda massage som ett exempel eftersom ingen sexköpsmotståndare hittills har lyckats förklara logiken i att så kallad helkroppsmassage inte är ”rätten till en annan människas kropp” och inte innehåller spår av maktutövning medan massage av genitalierna genast placerar mig som köpare i en maktposition, gör massösen till ett utnyttjat offer och därmed också innebär att jag ”köper rätten till en annan människas kropp”. Vad är det med sex som gör att ni förlorar allt logiskt tänkande?

Thomas Bodström kan man förstås lita på. Som representant för Ecpat har han haft många tillfällen att säga korkade saker och slira på sanningen. När det gäller sexköpslagen vet vi därför precis vad vi har att vänta: hyckleri. Till skillnad från Annie Johansson och andra, till både höger och vänster, som över huvud taget inte berör sexarbetarnas situation i sin argumentation för lagen, hävdar Bodström att sexköpslagen är en ”skyddslag”! Kan herr Bodström vara så vänlig att förklara på vilket sätt sexarbetare skyddas genom att deras kunder kriminaliseras? Vilket skydd erbjuds människor som på grund av lagen tvingas bort från gatans ljus? Några år efter att sexköpslagen införts vittnade sexarbetare om att klimatet hade hårdnat. Konkurrensen skärptes givetvis, men framför allt hade ”de snälla killarna” blivit färre och våld och hot om våld ökat. Att påstå att sexköpslagen är en skyddslag är ett cyniskt hyckleri. Sexarbetarna har aldrig varit en del av ekvationen, deras åsikter i frågan har aldrig beaktats. Det Bodström och andra politiker gör, är att använda dem som slagträ i debatten i någon sorts falskt uppvisad empati med en grupp människor de i själva verket ger blanka tusan i.

Mycket har redan sagts på andra bloggar, inte minst i kommentarsfälten. För mig finns det fyra tydliga argument, utan inbördes ranking, för varför sexköpslagen kränker människovärdet och bör tas bort.

1. Rätt till avtal mellan myndiga personer
Som myndiga människor har vi rätt att ingå avtal. Att använda sex som en gräns för när vi får ingå avtal med varandra är inte acceptabelt. Personer med någon som helst tro på människors förnuft och rätt till självbestämmande kan orimligt vilja inskränka vår rätt att ingå avtal med varandra.

2. Lika rättigheter
Sexköpslagen riktar sig visserligen mot köparen, men säljaren påverkas i högsta grad hur vi än vrider och vänder på det. Den som väljer att sälja en sexuell tjänst kränker ingen annan människa och ska således respekteras för sitt yrkesval. Ändå är sexarbetarna i dag en grupp människor som inte åtnjuter samma rättigheter som vi andra, som stigmatiseras och föraktas. I själva verket fyller sexarbetarna ett mycket viktigt och högst mänskligt behov. Orsakerna till att människor köper sexuella tjänster (problem att få sex på annat sätt, spänning, avslappning, dåligt sexliv med sambon…) kan variera och är irrelevant. Att tro att det går att minska människors behov av sex är naivt och rent ut sagt korkat.

3. Sexköpslagen ignorerar sexarbetare som mår dåligt
Sexköpslagen har fått många epitet genom åren. ”Skyddslag” och ”attitydlag” tillhör de vanligaste. En sak är säker: någon skyddslag är det inte fråga om. Politikerna har över huvud taget inte tagit hänsyn till sexarbetarnas egna åsikter och hur de påverkas av lagen. Sexarbetaren har ingen rätt att kräva skadestånd för den påstådda oförrätt som har skett. Fokus har varit att få igenom ett lag som ska ”säga ifrån” och påverka medborgarnas attityder gentemot köp av sexuella tjänster. Radikal- och statsfeminister har varit drivande och sedermera fått med sig så kallade ”liberaler” som Folkpartiets Birgitta Ohlsson. Justitieminister Ask har personligen uttryckt sitt ointresse för att lyssna på sexarbetarna. Det är kort sagt en duktig samling inskränkta människor som inte kunde bry sig mindre om vad sexarbetarna själva tycker.

4. Sexköpslagen göder kriminaliteten
Förbjud eller reglera något och du får en svart marknad. Det förhållandet är ganska tvärsäkert och gäller självfallet även något så naturligt som sex. Marknaden hade säkerligen flyttat ut på nätet oavsett, men ljuskänsligheten hade inte behövt vara så stor som den är i dag. En laglig verksamhet behöver inte gömma sig. En verksamhet som sker öppet tillåter både polis och sociala myndigheter att lättare se vad som försiggår. Övergrepp kan förhindras, riskerna för sexarbetarna minskas och människor med problem få hjälp. Uppenbarligen är Sveriges lagstiftande församling inte intresserad av någotdera.

Hanna Wagenius förtydligare sitt och CUF:s ställningstagande på Politikerbloggen.