Susanne Dodillet drog igång debatten om den tioårsjubilerande svenska sexköpslagen genom disputationen av sin avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik under 1970-talet. Avhandlingen, som finns i bokform, recenserades (läs sågades) på DN Kultur men har fått gott stöd i bloggosfären. Maria Abrahamsson håller grytan kokande genom sin ledare
i dagens SvD. Det tackar vi för.

Abrahamsson pekar på något grundläggande som ofta kommer bort när prositutionen och sexköpslagen diskuteras: lika rättigheter. Ofta fastnar debatten i feministiska maktanalyser, eller sågningar av desamma, när det vi i stället borde diskutera är varför en viss grupp människor i samhället ska förvägras samma rättigheter som alla vi andra samhällsmedborgare åtnjuter. Varför ska människor som valt att arbeta med sex inte få bedriva näring i en demokratisk stat, inte få betala skatt och bidra till samhällsekonomin och följdriktigt heller inte få del i socialförsäkringssystemet? Det är en grov form av diskriminering som pågår och det enda skälet till den är äckel och socialt avståndstagande. Inte att sexsäljarna skulle göra något olagligt. Att sälja sex är trots allt inte förbjudet, även om vissa önskar att det vore det. Det är köparna av tjänsten som är kriminaliserade, inte säljarna. Men det är säljarna som drabbas, stigmatiseras, bespottas, och ignoreras i den politiska debatten. I grunden handlar det alltså om människosyn och detta är en viktig orsak till att jag tycker så genuint illa om de radikalfeministiska tankegångarna.

Det är svårt att begripa varför just sex väcker sådana känslor hos så många. Det illustreras tydligt i prostitutionsdebatten (men blir ännu värre så fort barn och sex nämns i samma mening). Alla har sex. På olika sätt. Med olika människor. I olika situationer. Det är vårt eget ansvar att sköta det på ett sätt som känns schysst för oss själva och vår(a) partner(s). Men varför bry sig om grannen, kursaren, arbetskollegan? Kan vi inte bara göka i fred och vara glada? Jag bryr mig inte i andras sexliv. Ni får göra precis hur ni vill. På egen hand, med en eller flera partners. Så länge det sker på frivillig basis är det helt OK vad ni än väljer att ta er för.

Men så resonerar dessvärre inte alla. Och riktigt illa blir det när politik byggs på förmaningar och fördömanden av andra människors ”omoraliska” beteende och när grundläggande rättigheter skuffas åt sidan för att bekämpa ett synnerligen uppförstorat problem. Det sekulära Sverige verkar lida lika mycket av sexofobi som religiösa länder. Vi ska vara stolta över att vi kan prata om sex öppet, men faktum är att gränserna för vad som är accepterat och förkastligt är mycket tydliga. Ve den som avviker.

Som konstaterats många gånger tidigare har alliansen inte gjort något för att bryta med den socialdemokratiska hållningen i prostitutionsfrågan utan tvärtom gjort sitt bästa för att inte göra Margareta Winberg et al besvikna. Justitieminister Beatrice Ask skrev in sig i boken för idiotiska uttalanden när hon i en riksdagsdebatt påstod att sexsäljarna inte har i debatten att göra. Att lyssna på dem var enligt Ask ”en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.” Så sätter man punkt för en debatt och sänder samtidigt en signal som markerar avståndstagande från all sorts medmänsklighet gentemot en grupp i samhället som lider under en statligt sanktionerad diskriminering. Här kan vi snacka om strukturer, om nu någon radikalfeminist är intresserad.

Ask har sagt att hon under Sveriges EU-ordförandeskap ämnar driva frågan om trafficking (månne under parollen ”Trafficking – bra eller anus?”…?). Risken är uppenbar att det i slutändan kommer att handla om export av den radikalfeministiska svenska sexköpslagen till andra EU-länder.