På tisdag den 27 januari högtidlighålls minnet av Förintelsen och kampen för tolerans och människovärde i hela landet (bland annat i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall). I år är det 70 år sedan andra världskrigets utbrott och 15 år sedan folkmordet i Rwanda.
Myndigheten Forum för Levande Historia (FFLH) högtidlighåller minnet av Förintelsen samma datum varje år men fokuserar i år även på det rwandiska folkmordet, vilket är välkommet.
Jag inser symbolvärdet i sådana här högtidlighållanden och har alls inget emot dem. Men de utelämnar ofta viktiga sanningar om det historiska skeendet. Koncentrationslägren i Auschwitz, där Birkenau är det mest ökända, befriades visserligen av Röda Armén den 27 januari 1945. Men någon fullständig befrielse från fångenskap var det inte tal om för alla eftersom ryssarna sände en hel del av de internerade till fängenskap i egna läger. ”Befrielsen” av vår kontinent blev till ockupation och förtryck för hela östra Europa, ett förtryck som varade ända in i 1990-talet.
Nu är det inte FFLH:s uppgift att föra fram förslag på omvälvande förändringar av FN (alternativt ett skrotande av hela det skenheliga världssamvetet), även om det är just sådant vi skulle behöva höra (FN svek som bekant 800 000 oskyldiga människor i Rwanda och det är varken första eller sista gången). Det är emellertid viktigt även för en statlig historiemyndighet att vara noggrann med att inte förenkla för mycket när det gäller skuld och övergrepp från båda sidor i andra världskriget och andra konflikter.
Jag vill även tipsa om utställningen Holocaust by bullets – Brottsplats Ukraina som inleds den 27 januari och pågår till den 26 juli. Den handlar om massavrättningarna på östfronten som tyskarna genomförde genom specialförband (bestående av både tyskar och ukrainare), så kallade Einsatzgruppen (i sin tur indelade i en rad underkategorier). Förintelsen likställs ofta med massmorden i gaskamrar, men det var inte så allt började. Exakt när Förintelsen inleddes är en definitionsfråga som historiker tvistar om. De flesta skulle förmodligen säga att den slutliga lösningen inleddes i och med invasionen på Sovjetunionen sommaren 1941 då dödskalleförbanden följde efter.
Arkebuseringarna på östfronten uppskattas ha skördat 1,5 miljoner liv.
I det här sammanhanget kan jag rekommendera Jonathan Littels roman ”De välvilliga”. Där ger han en detaljerad beskrivning av nazismens skruvade världsbild, samt hur människors mördades och kastades ner i massgravar.
Japp. Den står på inköpslistan.
hur är det möjligt att den judiska populationen faktiskt ökade mellan
1941-1948 med femhundra tusen personer? detta enligt officiella källor som bla amerikanska almanackor
och även judiska källor.
kan någon försöka förklara denna
anomali?
tacksam för svar
Jag har ingen lust att ägna tid åt att diskutera med Förintelseförnekare. Men om du ska förneka ett folkmord, varför välja historiens mest väldokumenterade? Det är faktiskt rätt korkat.
Varför påstår du att jag är en ”förintelseförnekare”,det är jag sannerligen inte! Jag har faktiskt ingen uppfattning om förintelsen,eftersom jag inte var i
Nazi-Tyskland 1941-1945.
(Var inte född ännu)
Men jag har noterat att det finns folk med en helt annan syn på vad som hände i koncentrationslägren
än vad den officiella versionen ger vid handen,och att de alltid avfärdas som antisemiter och jag ser kommentarer som ”Jag har ingen lust att ägna tid åt att diskutera med Förintelseförnekare.”
Jag menar,om nu den officiella versionen är vattentät,varför kan inte ni ”Förintelsekramare” komma med konkreta,vetenskapligt underbyggda bevis och krossa ”förintelseförnekarnas” argument
en gång för alla, i en debatt tex.
Er ovilja ”att ägna tid åt att diskutera med Förintelseförnekare.”
är ganska suspekt för en opartisk iakttagare.Inte heller inger det förtroende att man i några Europeiska länder kastar folk i fängelse för dessa åsikters skull