Tanja Bergkvist skriver vettigt och lite ilsket om den svenska extremfeminismen och det utpräglade genustänkandet som vill styra hur människor uppfostrar sina barn.

Jag har bloggat om det tidigare och det är upplyftande att fler uppenbarligen har reagerat mot genusvetenskapens förvirrade verklighetsbeskrivning och krav på andra att leva ”rätt”.

Genuspedagoger på dagis. Könskodade leksaker. Det verkar inte finnas några gränser för hur långt tramset kan gå. För knappt två månader sedan kunde vi läsa att ”klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar … kan förstärka könsroller och maktstrukturer hos barn”. Eva Ärleman-Hagsérs forskning är pekpinnar utifrån hennes eget genustänkande, inget annat. Man får god lust att utropa det som barnens tillskyndare brukar säga när de är missnöjda med sexualiseringen av samhället: låt barn vara barn!

Genusvetarna tror sig veta bättre än alla andra, de tror i likhet med många som kallar sig feminister att vi män begränsas som människor av om vi som barn burit blå kläder och lekt med actionfigurer och att detsamma gäller för kvinnor som varit klädda i rosa och lekt med Barbie.

Jag brukar också fråga mig hur de kan visa att jag, som haft en traditionell uppfostran i ett vanligt borgerligt hem, påverkats negativt av detta och i dag i vuxen ålder inte kan uppnå min fulla potential som människa på grund av min uppfostran? Det går inte att påvisa något sådant. Därmed är genusvetenskapen i detta fall meningslös. Den handlar om att lära människor att leva på ett visst sätt, att uppfostra barnen på ett visst sätt – inte för att det skulle ha några evidensbaserade fördelar utan för att någon med forskningsanslag råkar tycka att det är så man ska göra.

Det är flumteorier som genusvetarna slänger fram. Jag håller med Tanja Bergkvist: håll era dumheter för er själva!