”Det finns skäl att vara kritisk mot de lagar mot barnporr som redan har införts. De resulterar i att polisen sätts att jaga runkpellar i stället för att fokusera på själva övergreppen, som sker vid produktionen. Det är också tveksamt om det verkligen ska vara olagligt att inneha någon som helst form av information – oavsett om den är i form av bild, text eller annat.”
Hax skriver så bra om barnporren och informationsfriheten att det inte finns så mycket att tillägga. Men något måste jag förstås skriva då jag haft för vana att reta upp läsare med texter om både barnporr, avskaffad sexköpslag och legala incestuösa relationer. Bakgrunden denna gång är att drottning Silvia, ni vet hon som badar i liebfraumilch och tvättar sig med gravlax, i Ekots lördagsintervju krävt ett förbud mot att titta på barnporr. Hon har tidigare sagt att det vore ”till stor hjälp” om medierna publicerade namn och bild på påstådda pedofiler, vilket säger en hel del om drottningens syn på rättsstaten.
I dag är det bara förbjudet att inneha och sprida material som anses barnpornografiskt, inte att endast glo på sidor med sådant material. Förutom det svåra i att efterleva en tittförbudslag i praktiken, finns rent principiella skäl att motsätta sig en sådan lagstiftning. Syftet med lagen mot innehav och spridning av barnpornografi är att ”skydda barnen”. Lagen som sådan är emellertid utformad så, att brottet i sig blir ett brott mot staten. Barnen på bilderna kan inte söka skadestånd för att de har blivit fotograferade och spridda på nätet. Även ett tittförbud skulle enligt Silvia (suprise, surprise) komma till för att ”skydda barnen”. Hur skyddas barn av att någon inte får titta på en bild på nätet? Övergreppet som sådant har redan skett, men det glöms liksom bort på vägen. Allt fokus hamnar på spridningen av data, information, bilder.
Jag brukar återkomma till att det är något med just sex som gör att människor, som annars kan vara hyggligt sansade, plötsligt ballar ur. Det gäller prostitutionsdebatten, det gäller ”våldspornografi” och naturligtvis även barnporren. Vad är det som gör att skildringar av just våldtäkt, fejkad eller inte, måste förbjudas? Är det kränkningen? Internet är fullt av bilder på döda, lemlästade människor. Ta allt material från 1900-talets krig och folkmord – från andra världskriget och Förintelsen till pågående konflikter och folkmord i Afrika. Det handlar om mängder av riktigt hemskt material. Ska bilder och filmer från sådana händelser också förbjudas vad gäller innehav? Om nej – varför inte? Att filma när civila dödas i krig, är inte det att dokumentera övergrepp?
Skillnaden är förstås att barnporren, likt all porr, syftar till att ge betraktaren någon sorts sexuell tillfredsställelse. Det är alltså själva den sexuella läggningen, pedofili, hebefili och så vidare, som är fienden som Silvia och andra vill bekämpa. Kampen mot sexuella preferenser oavsett om de resulterar i övergrepp eller inte, är alltså så viktig att yttrande- och informationsfrihet kastas överbord. Det stora problemet är att har de väl börjat med lagar av detta slag, kan vi vara säkra på att de fortsätter på andra områden. Därför gäller det att ryta till redan från början. Att förbjuda information kan aldrig vara en bra arbetsmetod.
Ayn Rand skrev, mycket talande, att nyliberaler/libertarians är ”the hippies of the right”. Det är otvetydigt sant. Istället för att argumentera för seriösa frågor såsom privat äganderätt och moraliskt egenintresse så är man ute och försvarar pedofili. Det är inte bara korkat, utan gör mer skada mot individualistiska ideologiers trovärdighet än vad som helst vänstern kunnat snickra ihop.
Att försvara principer är i mina ögon aldrig korkat. Som fristående bloggare har man inget att förlora på att göra det heller jämfört med om man varit aktiv i partipolitiken. Jag förstår att frågan inte kan debatteras på den nivån. Om du följer min och andra nyliberala bloggar, kommer du dessutom att se att det skrivs om mycket, mycket annat än bara pedofili…
Vad görs för att spåra, punktmarkera – och stänga – SERVRARNA som tillhandahåller det olagliga materialet?
Genom att spåra upp servrarna torde man sannolikt kunna nysta upp ligorna som producerar både övergreppen och materialet. Dvs eliminera en hel del redan vid källan.
Och kanske lokalisera i alla fall några av de utnyttjade barnen också.
Om jag ska vara helt ärlig, tror jag att det upplevs som mycket enklare för polisen att jaga den som laddar ned material än att ägna sig åt att jaga producenterna.
Den svenska polisen påstår i alla fall själv att den är duktig på att identifiera barn på bilder och filmer, men hur pass många som identifieras och hur många som åker fast för att ha producerat material… Ja, det vete gudarna.