”Det finns inget som indikerar att vi inte har sanningen [om Estoniakatastrofen].”
Sten Tolgfors, försvarsminister
Att det återstår många frågetecken kring orsakerna till Estonias förlisning och själva sjunkförloppet är uppenbart. JAIC:s slutrapport är ofullständig, bristfällig och i vissa fall direkt missvisande och felaktig. Ändå har svenska regeringar vägrat att verka för en ny undersökning. Denna inställning börjar dock bli alltmer isolerad, Estland öppnar nämligen för en helt ny undersökning.
Både svenska, holländska och skotska forskare har gjort modellundersökningar för att försöka få fram ett troligt sjunkförlopp. När de plockar av bogvisiret och rampen, som enligt den officiella förklaringen föll av tillsammans med bogvisiret, får modellen slagsida, lägger sig på sidan, slår runt och flyter upp och ned innan den sjunker. I verkligheten, enligt samstämmiga vittnesmål, fick fartyget slagsida, lade sig på sidan, slog runt och sjönk med aktern först. Och rampen var på plats även efter att slagsidan uppstått enligt tredjemaskinisten Margus Treu, motormannen Hannes Kadak och systemteknikern Henrik Sillaste, som på sina monitorer kunde se hur vatten sprutade in på rampens sidor. Om rampen hade dragits med bogvisiret innan slagsidan uppstod, som slutrapporten slår fast och som även försvarsministern kallar ”sanningen”, kan dessa tre män omöjligen ha sett rampen på sina monitorer efter den plötsliga slagsidan.
En av teorierna är alltså att det fanns ett hål i Estonias skrov. Jag tror inte på explosioner eller konspirationer, jag tror att detta hål, om det finns där, snarare berodde på dåligt underhåll. Det finns vittnesmål från besättningsmän om att vissa avdelningar på Estonia alltid stod under vatten på grund av läckage. Om det stämmer vet vi inte, men vi vet att fartyget var dåligt underhållet. Det visar både märken efter långvarigt intag av vatten i det bärgade visiret samt de trasor som finns kvar på vraket, som fungerade som tätning i visiret. Estonias varv, tyska Meyer Werft, gjorde en egen undersökning av förlisningen och framförde teorin att orsaken till att visiret slets av var att det på grund av dåligt underhåll vattenfylldes under resans gång.
Nya dykningar skulle på kort tid kunna ge massor av svar. Vraket är faktiskt inte undersökt på ett systematiskt sätt, tro det eller ej. Fören måste undersökas för att söka efter hål, men det är också nödvändigt att undersöka om de vattentäta dörrarna är stängda eller öppna samt om det finns andra skador på vraket. Experter rekommenderar alltså dykningar för att få den här historien ur världen, i alla fall när det gäller orsakerna till haveriet. Traumat i sig får vi leva med.
Men regeringen säger nej.
Varför beter sig den borgerliga regeringen på detta sätt? Det var en socialdemokratisk regering som misslyckades i sin hantering av Estoniafrågan från 1994 och framåt. Det var Ingvar Carlsson som i riksdagens talarstol lovade att inte bärga de omkomna utan i stället gjuta in dem i betong. Det var Mona Sahlin som, med hänvisning till ett helt annat lands invånare (Estlands), tyckte att omkomna svenska medborgare skulle lämnas kvar i ett vrak på Östersjöns botten. Och det var Ines Uusman som i TV4:s morgonsoffa ansåg att kropparna efter de omkomna förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte ville ha hem dem för en begravning.
Den borgerliga regeringen kan svära sig fri från allt detta. Den kan ge anhöriga sinnesfrid och se till att slå fast olycksorsaken en gång för alla. Men den vill inte. Varför? Är frågan så snaskig och för jobbig att ta i att det helt enkelt är bekvämare att avstå? Eller finns det andra orsaker som vi inte får veta något om? Så länge regeringen beter sig på detta sätt, kommer det att spekuleras om det senare alternativet.
Varför fortsätta rota i denna 14 år gamla katastrof, undrar vissa. Vi kan dra en parallell till Titanickatastrofen. Ja, fartyget gick på ett isberg och sjönk. Och vi fick helt ny sjösäkerhetslagstiftning i hela världen. Men skadorna visste vi inget om förrän vraket hittades 1985. Först då fick vi veta det vissa överlevande hade antytt men som både undersökningar och press hade gett blanka tusan i, nämligen att fartyget brutits itu. Ännu visste vi inget om de skador som fartyget fått från isberget, det dröjde ända till mitten av 90-talet innan skrovet som är dolt under dy och sand kunde ”scannas” med en sonar. Resultatet blev en chock. Ett fåtal tunna revor, vissa smala som ett mänskligt finger, var allt man hittade. Det var ingen jättelång ihållande reva som alla hade antagit. Vi vet fortfarande inte om fartyget även hade skador i skrovets botten. Eldare berättade att vatten även kom underifrån, från durken, men på fyra kilometers djup är det ganska komplicerat att undersöka ett så stort vrak underifrån…
Betydligt lättare är det med Estonia, som ligger på 80 meters djup. Allt hänger förstås på viljan, ingenting annat. Tekniken finns, kunnandet finns, kraven från de anhöriga finns. Men Sten Tolgfors vet redan ”sanningen”.
Senaste kommentarer