”Den östkarelska befolkningen skall behandlas vänligt, men försiktigt. Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger.” Orden är Gustaf Mannerheims inför erövringen av Fjärrkarelen.

Henrik Arnstad skrev nyligen i DN om Finlands och Nazitysklands gemensamma Lebensraum-anspråk, som dagens Finland gärna vill glömma. När Hitler sätter igång ”Operation Barbarossa” i juni 1941 är man allierat med Finland. Den gemensamma fienden heter Sovjetunionen och Finlands drömmar om ett Storfinland kan sättas i verket. President Risto Ryti beordrar två akademiker att planera ett framtida Storfinland. Deras verk trycks på ett tyskt förlag inför angreppet på Sovjetunionen och får namnet ”Finnlands Lebensraum”. Med detta vill Arnstad visa att tankegodset om territoriellt livsrum var något tyskar och finländare hade gemensamt.

Arnstad skriver vidare: ”Den europeiska västerländska demokratin – representerad av Storbritannien – står och faller med Röda arméns förmåga att överleva angreppet. Det kan alltså ses som en paradox att demokratin Finland allierar sig med tyskarna.” Detta är förstås ett efterhandsperspektiv. Där och då ansågs Sovjetunionen av många som det stora hotet mot västvärlden. Många svenskar som anmälde sig frivilligt att slåss på tysk sida gjorde det främst eller enbart för att de ville slåss mot Stalin, inte för Hitler. I den tyska propagandan var det förstås ett ödesslag, ett slag mellan kultur och barbari, civilisation och undergång. Så lyder också förklaringen till de extrema åtgärder som vidtogs på östfronten jämfört med västfronten. För att rädda västerlandet från det sovjetiska hotet, bolsjevismen, tvangs tyskarna ta till åtgärder som de annars inte skulle använda sig av, menar överlevande soldater. Det är inget rättfärdigande på något sätt utan snarare en delförklaring till varför inte fler protesterade högljutt. Som en blyg jämförelse kan vi i dag se hur mänskliga rättigheter systematiskt kränks för att ”försvara vårt sätt att leva” i kriget mot terrorismen.

Det som är en större nyhet är att Finland enligt ny forskning aktivt deltog i Förintelsen på östfronten. Avhandlingen ”Hemliga vapenbröder” visar enligt uppgift på ett nära samarbete mellan den finska säkerhetstjänsten Valpo och tyska Reichsicherheitshauptamt (RSHA). Samarbetet kallades Einsatzkommando Finnland. Många tänker nog genast på tyskarnas Einsatzgruppen, som arkebuserade judar och kommunister på östfronten innan utrotningen effektiviserades i gaskamrarna (och som i sin tur indelades i ett otal Sonderkommandos och Einsatzkommandos).

Men vi befinner oss i en snårskog här. Tyskland hade en hemskans massa myndigheter som organiserade olika nivåer av Förintelsen och en rad olika beteckningar på de enheter som genomförde det praktiska arbetet (alla som läst David Cesaranis Adolf Eichmann. Byråkrat och massmördare kan nog kännas vid svårigheten att få ordning på dem alla, särskilt som alla överlevande gjort sitt bästa för att tona ned just sin roll) och innan vi får veta exakt vad Einsatzkommando Finnland verkligen sysslade med är det fel att dra långtgående slutsatser om arkebuseringar under finskt befäl. Men om den sysslade med vad den enligt namnet bör ha sysslat med och det dessutom kan styrkas, är detta verkligen sensationella uppgifter.

Lite mer info om ungefär hur organisationen av alla grupper/förband/avdelningar i den tyska utrotningsapparaten på östfronten såg ut.

Skyldig till skuld av Henrik Arnstad.

Kartan över alla arkebuseringsenheter på östfronten kan behöva kompletteras.