OS är slut. För Sveriges del blev det ingen fest, men lita på att många drar en lättnadens suck och skålar i brännvin i Beijing i dag. Spelen har varit en framgång på flera plan för värdnationen. Dels sportsligt men också arrangörsmässigt.
Målet på 50 guldmedaljer lät lite väl optimistiskt, men Kina slutar faktiskt på 51 guld och totalt 100 medaljer. Därmed passerar landet USA i medaljligan (om man, som brukligt, räknar gulden först), vilket är en signal som säger ”watch out”. Nu är vi världens mest framgångsrika idrottsnation i världens största idrottsarrangemang, snart passerar vi er vad gäller resten också. Jag skulle tro att många kineser känner både glädje och stolthet just nu och det har de all rätt att göra.
Mest gläds jag emellertid åt att många verkar ha fått en mer nyanserad bild av Kina som land. Man ser förvisso inte hela landet mestadels instängd i en OS-by sittande vid datorn under ett olympiskt spel, men svenska sportkrönikörer tycks åtminstone ha en positiv bild av Beijing som stad. Denna förment nedsmutsade stad där man skulle tvingas bära munskydd för att över huvud taget överleva dagen visade sig vara något helt annat. Precis som för Aftonbladets Lasse Anrell gick det för Expressens sportjournalist Mats Olsson upp ett ljus och han konstaterar, uppenbart förvånad, att ”alla hotbilder om miljö, smog och oartiga kineser visade sig vara fria fantasier. Smogen var fukt – ungefär samma sorts kondens som när ni duschar varmt och badrumsspegeln immar igen, charmkurserna lyckades till en del och under OS kändes Kina som ett föregångsland vad gäller miljön.”
För bara några veckor sedan hade dessa ord känts omöjliga att se från en svensk krönikör.
Wang Xin och Chen Ruolin vinner guld. Kina tog 51 guld totalt.
”Jag skulle tro att många kineser känner både glädje och stolthet just nu”… Jepp, det stämmer. Men inte bara glädje och stolthet, utan också en stor lättnad.
Det var mycket kontroversiellt att Kina fick arrangera detta OS. Det var mycket politiska protester och anti-Kina propaganda i västländska media i våras. Det har även förekommit terrorhoten mot OS.
Även idag, skriker fortfarande vissa om ”boykott Kina” i Aftonbladets läsarforum.
Jag hade tårar i ögonen när jag kollade på invigningen den 8/8. det ögonblicket när de sjung ”Sing for our dear motherland,
Towards prosperity and strength from now on”.
Och idag, 16 dagar senar, när jag såg avslutningen, fick jag också lite tårar. Vilken succé!
Ja, spelen har verkligen varit en succé. Inte för Sverige, men det brydde jag mig faktiskt mindre om denna gång. Det jag saknade var lite sidoreportage från Beijing, men med dyr sändningstid förstår jag om SVT tycker att all tid bör läggas på sporten.
Men hallå!
Att ”denna förment nedsmutsade stad” var fri från smog under OS berodde ju bara på att den totalitära regeringen snabbt förbjöd hälften av bilägarna att använda sina bilar:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=803198
Att Mats Olsson inte begriper det förvånar mig i och för sig inte.
Jag är själv positivt inställd till lagstiftning som leder till minskad miljöförstörelse, men med tanke på inriktningen på din blogg trodde jag inte att du var det. Men jag kanske har fel – skulle du vara lika positiv om Sveriges regering med kort varsel förbjöd hälften av all biltrafik?
Svante,
Du har nog missförstått mig. Beijing har ungefär samma temperatur och luftfuktighet varje sommar. Varje gång jag har varit där, under perioden maj till slutet av juli, har det varit varmt och fuktigt. Bilderna man tar med kameran ger nästan känslan av att man befinner sig i en gaskammare.
Det är vädret som skapar den ”hinna” som syns över staden på bild. Väl på plats märker du inte av detta – det är poängen som både Lasse Anrell och Mats Olsson har förstått. Jämför med bilden av kinesiska muren i bloggposten längre ned (20 aug). Man måste skilja på fuktighet och smog. Beijing är ingen ren stad, men det finns få städer på mellan 12 och 16 miljoner invånare som i en ekonomisk boom kan betraktas som rena. Beijing är alls inget extremfall.