Det är sen eftermiddag i Beijing, inte alls lika svettigt som för någon timme sedan och jag har börjat förstå vad som händer i Stockholm.

I Sverige blir vi övervakade, Kina blir vi censurerade. Bloggar hos Blogger finns inte alltid tillgängliga, åtminstone inte pa ett vanligt Internetkafé. Följden blir att jag kan blogga men inte läsa din blogg eller ens min egen. Jag pratade i går med en svensk kille, som bor dagligdags i Chengdu, och enligt honom fungerar Blogger till och från. Kanske gör de enskilda nedslag och får för sig att stänga bloggtjansten helt och hållet emellanåt. Jag vet att det inte var några som helst problem 2005 i alla fall. Plötsligt är det svårt att göra det där som man gör varje dag, att bara läsa vilka sidor man vill (även om den möjligheten begränsas även i Sverige när det gäller vissa sorters sidor).

Vi tar vår frihet for given i Sverige och av just den anledningen reagerar vi inte när den tas ifrån oss! Jo, vissa reagerar. Jag blir glad när jag ser demonstranterna utanför riksdagshuset. De visar, precis som vid demonstrationen mot FRA-lagen vid Medborgarplatsen, att det finns folk som bryr sig. Och vi kommer att få all anledning att fortsätta bry oss.

Ty politikerna har svikit. De ”liberala” politiker som många av oss frihetliga placerat i riksdagen, har skämt ut sig genom att inte rösta nej till FRA-lagen utan endast begära några små ändringar. Sedan är det fritt fram. Då är det alltsa ingen principfraga för dem, ty en principfast person som tror på personlig integritet beter sig inte på det sättet. Han/hon röstar nej. Det borde inte vara någon diskussion. Det vi ser nu är fegt, uselt, bedrövligt.

Jag är besviken och arg men egentligen inte förvånad. Jag hade hopp men kände samtidigt tvivel. Och jag borde ha insett att politiker är och förblir politiker och att de alltid kommer att göra det de kan bäst: svika ideal och principer och samtidigt försöka rädda sitt eget skinn. Ni är en skam för Sverige, ni ar en skam för alla som kallar sig liberaler.

(Beijing, kl. 17.38)