Att titta på en kriminalpolitisk diskussion i SVT:s Debatt är ungefär som att titta på publiken vid en tjurfäktning; man får verkligen se människors sämsta sidor. På ett sätt lade SVT själva grunden för detta genom sin rubrik ”Vad gör vi med dom?”, vilket underförstått betyder ”I vilken skräphög dumpar vi brottslingarna?” Sedan lite intervjuer med folk på gatan som föreslår nackskott och hängning. Det hade varit trevligt att se en och annan sansad kriminolog få lite taltid i programmet.
Att anhöriga till mördade barn känner hat och förakt för gärningsmannen är inte svårt att förstå. Men att se alla andra debattdelatagre i en tävlan om vem som kan hitta det mest radikala förslaget för att göra sig av med personer som dömts för mord är verkligen freak show. Dick Erixon havererade i 180 om att radikalt höja straffen och att inte se människan bakom brottet utan bara gärningen. Som om 40 års fängelse skulle hjälpa någon. Radikalt höjda straff handlar bara om att stärka hämndinslaget i kriminalpolitiken och det leder ingenvart. Däremot hade Erixon rätt i att insatser mot unga våldsbrottlingar måste sättas in mycket tidigare och tydligare än i dag. Kan vi hjälpa ungdomar på glid innan de begår ett riktigt allvarligt brott har vi vunnit mycket.
En annan deltagare menade att eftersom hon betalar så mycket i skatt förväntar hon sig att politikerna ”löser” problemet. Annars skulle hon inte våga ha sina barn utomhus längre. Som om barnamord vore vardagsmat i Sverige. Det omkom 490 människor i trafiken under 2007, där ingår även barn. Biltrafiken tar livet av mångdubbelt fler barn än vad våldsbrottslingar gör, således skulle ingen förälder våga sätta sina barn i en bil igen.
Mordet på Engla hade högst sannolikt inte kunnat undvikas utan tillgång till tidsmaskin. Och så länge den svenska polisen inte har någon sådan i besittning får vi helt enkelt leva med att fruktansvärda brott kommer att begås. Såväl i Sverige som i alla andra länder. Sådana är nämligen vi människor.
Senaste kommentarer