Sedan en tid tillbaka pågår Forum för levande historias arbete med kommunismens brott mot mänskligheten (eller ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” som myndigheten valt att rubriksätta sitt arbete). Vänsterpartister har protesterat mot detta, men Lars Ohly hade insikt nog att godkänna myndighetens arbete nyligen. Han kallar sig ju inte längre kommunist och har väl lärt sig ett och annat om mediehantering, får man anta. Från vänsterhåll gnälls det emellertid fortfarande. Det började egentligenlångt tidigare. Två bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium vägrade köpa in böcker om kommunismens brott mot mänskligheten. Efter det har de rättmätigt kritiserats och ifrågasatts av människor som tycker att det är lika angeläget att informera om kommunistiska brott mot mänskligheten som nazistiska, men hyllats som hjältar av extremvänstern. Till den senare kategorin hör Åsa Linderborg, historiker och författare. Kjell Albin Abrahamson konstaterar mycket riktigt att i inget annat europeiskt land är det så accepterat att förneka kommunismen brott som i Sverige.

Ett argument för att inte köpa in böcker om kommunismens brott skulle enligt uppgift vara att litteraturen förminskar Röda Arméns roll i segern över nazismen i Europa. Det är sant att Sovjetunionen hade en helt avgörande roll i kampen mot nazismen, men det är hyckleri av extremvänstern att beskylla bland annat Upplysning om kommunismen (UOK) för att undanhålla hela sanningen. Hur många inom extremvänstern är angelägna om att berätta hela historien om andra världskriget? De storskaliga våldtäkterna på hundratusentals kvinnor och barn i Tyskland förtigs gärna från vänsterhåll eftersom det solkar ned den hjältegloria man vill sätta på sina kommunistiska kamrater i den sovjetiska armén. Åsa Linderborg begår som historiker en generaltabbe när ton talar om en befrielse av koncetrantions- och förintelselägren i Auschwitz utan att nämna vilket öde som väntade många av fångarna när de hamnade i ryssarnas våld.

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Att berätta historien om Röda Arméns slakt av Tyskland och våldtäkt på tyska kvinnor och barn, är det att bilda enhetsfront med nazismen? Det är fullständigt intelligensbefriade påståenden som kommer ur Linderborgs mun, ej värdigt en person som vill framstå som historiker. Vi måste berätta hela historien, inte halva. Vinnarens historia är den officiella bilden. Den är inte nödvändigtvis falsk, men den måste kompletteras med den allierade sidans övergrepp. Vi vet exempelvis att många som befriades från Auschwitz skickades till Gulag, våldtogs av sovjetiska soldater eller fängslades på annat håll. Vi vet också att västmakterna vägrade att stoppa massmördandet i nyss nämnda läger, trots att de hade detaljerade fotografier och flög över lägret med bombplan (för att bomba det närliggande arbetslägret i Monowitz, som ingick i krigsindustrin). Vi vet att allierade bombplan noggrant bombade civila bostadskvarter utifrån hur de var byggda för att åstadkomma maximalt antal lik. Allt detta måste vi berätta om. Vi behöver inte döma, men vi ska berätta.

Liberaler har en tendens att försvara USA i vått och torrt. Sluta upp med det. Förr eller senare leder det till att du tvingas försvara saker som egentligen inte är försvarbart. Samma problem lider vänstern av – fast i större skala. Endast en liten klick förnekar Stalins terrorvälde i dag, men inom vänstern finns det fortfarande en bred uppfattning om att kommunismen som ideologi står obefläckad, trots dess blodiga 1900-talshistoria. Det söks inga samband mellan de brott som skett i kommunismens namn och den kommunistiska ideologin. Personer som Åsa Linderborg är rädda för att fler ska begripa att kommunismen aldrig kan leda till det arbetarstyrda paradiset utan tävrtom är en ritning på hur man åstadkommer förtryck. Därför sätter hon sin trovärdighet som historiker på spel för att med näbbar och klor förneka, förfalska och klippa och klistra i historien. Också det ska vi berätta om.