I går drog en utställning om kommunismens brott mot mänskligheten igång på Kulturhuset i Stockholm. Överlevande medverkade och Forum för levande historias (FFLH) arbete har nu börjat anta konkreta former.

Det känns viktigt och angeläget, men det finns samtidigt skäl att vara lite orolig. FFLH gör en tydlig skillnad mellan nazismens och kommunismens brott. Nazismen pekades i en succéartad nationell kampanj ut som en ond ideologi som i princip gick ut på att elda judiska barn i stora ugnar. När myndigheten på den borgerliga regeringens begäran skulle granska ”kommunismens brott mot mänskligheten” förvandlades denna ideologikritik till regimkritik och målet blev plötsligt att upplysa om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”, underförstått att det har varit de enskilda regimerna som gjort brotten möjliga, inte den kommunistiska idén.

En av forskarna, historikern Klas Göran Karlsson, sade i gårdagens Rapport-sändning att skillnaden mellan nazisternas och kommunisternas brott mot mänskligheten är att kommunismen i grunden vill ha ett gott samhälle, att ”tanken är god”. Tyvärr verkar denna grova missuppfattning ha blivit vägledande i myndighetens arbete, vilket riskerar att förminska vad det egentligen handlar om. Det går inte att säga att nazisterna ville ha ett ont samhälle. Alla ideologier, även nationalsocialismen, har en positiv vision. Utan en vision om ett gott samhälle kan du aldrig locka intellektuella, vilket nazisterna onekligen lyckades med. Du tar inte ställning för ideologin genom att konstatera detta enkla faktum, tvärtom skulle FFLH i all enkelhet kunna visa hur denna vision ledde till ett samhälle som knappast någon i dag skulle vilja leva i.

Att säga att kommunismen i sig är en ”god tanke” är att ducka för den fråga som ingen kommunist hittills lyckats besvara: om kommunismen är god, hur kan det komma sig att socialistiska revolutioner med kommunismen som mål alltid slutar i katastrof? Övergrepp begås även av liberala demokratier, kontrar vänstern. Ja, människor kan begå övergrepp oavsett religiös och politisk övertygelse. Men den avgörande skillnaden mellan liberala demokratier som begår övergrepp (låt säga USA) och kommunistiska regimer, är att vi har en hel västvärld som består av fullt fungerande liberala rättsstater med demokratiskt styre. Liberala demokratier begår inte övergrepp för att de är liberala. Kommunisterna, däremot, kan inte uppvisa ett enda ”lyckat” exempel i sitt CV. Kommunistiska regimer begår alltså övergrepp för att de är kommunistiska. Denna insikt hoppar FFLH över helt och hållet.

Vänsterpartiet har hela tiden varit kritiskt mot statligt sanktionerad forskning om kommunismens brott. Principiellt kan man definitivt ha invändningar mot att regeringen ägnar sig åt styra forskning av detta slag, men vänstern är en samling hycklare i denna fråga. Vi hörde inte alls samma kritik mot FFLH när det var nazismen som var i blickfånget. Särskilt pinsamt blir det förstås att höra vänsterpartiets kritik med tanke på att dess partiledare gjort sitt bästa för att avsvära sig trohetsbanden till den kommunistiska ideologin.

Kunskaperna om nazismen är mycket goda hos svenska skolungdomar. Det anses ha en preventiv effekt. När det gäller kommunismen är det betydligt sämre ställt, vilket undersökningar styrkt. Vi är många som har gått i skola utan att få läsa någonting om Sovjetunionens brott mot mänskligheten. Vänsterpartiet räds förstås att ökad kunskap hos ungdomar ska leda till ett avståndtagande från de revolutionära idéer som partiet bär på. De vill inte gärna ha en preventiv effekt även när det gäller återväxten av ungkommunister. Men de kan nog vara lugna. FFLH:s kampanj kommer inte att leda till någon nationell upplysningsera, det krävs betydligt mer än en kampanj för att ta igen decennier av tystnad kring dessa frågor. Trots allt är det ett litet steg på vägen.