Vänsterpartisten och (radikal?)feministen Josefin Brink försöker antyda att alla som står upp för sexsäljares rättigheter har en luddig agenda. Det behövs ingen ”agenda” för att hitta fel i sexköpslagen. Det enda som behövs är övertygelse om andra människors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet.

Myten om ”myten om den lyckliga horan” är viktig att ta upp. Från feministhåll hävdas det ofta att den lyckliga horan är en myt och att de sexsäljare som säger att de har valt sitt yrke av fri vilja och dessutom gillar det, inte vet sitt eget bästa. Som narkomanen som inte inser sitt beroende, ungefär. Fortsätter sexsäljaren att hävda sin rätt, blir tonen raskt föraktfull. När Isabella Lund debatterar i SVT:s Debatt blir hon genast ifrågasatt för att hon är maskerad. Står hon inte för sina åsikter? Har hon dunkla motiv? Genast ska horan häcklas och göras ned.

Låt oss börja med att få ”myten om den lyckliga horan” ur världen. Det är ingen som förnekar att det finns sexsäljare som far illa av sitt jobb. Detta är emellertid inget unikt för just sexarbetarna. Du kommer aldrig att hitta en yrkeskår med hundraprocentigt lyckliga människor. Vi bör emellertid kunna enas om att det faktiskt finns sexsäljare som arbetar frivilligt och som gör det för att de gillar det. Det är det ena. Det andra är att när det gäller de direkt negativa upplevelserna av sexarbetet ska det sättas i samband politikernas sätt att ”lösa” dem. Sexköpslagen hjälper nämligen inte sexarbetarna, den straffar dem. Även om det inte är förbjudet att sälja sex lever en sexsäljare ständigt under hotet att detta socialt icke accepterade arbete ska avslöjas genom att en kund åker fast. Detta kan få konsekvenser som uppsagd lägenhet, om sexet skett där, och till och med förlorad vårdnad om barnen.

Detta säger Josefin Brink ingenting om. Hon förnekar detta eftersom det skulle göra det svårare för henne att försvara en lag som inte bara kriminaliserar de hemska ”torskarna” utan också straffar sexsäljaren för att hon/han bryter mot ett av det svenska samhällets stolta tabun. Hennes fokus ligger enbart på köparna och i sin iver att hitta sätt att straffa alla som inte följer hennes privatmoral när det gäller sex, glömmer hon bort sexsäljarna. För Brink et al är en sexsäljare bara värd det hon kan bidra med för att försvara sexköpslagen.

Brink skriver:
”Den lilla lobby som på senare tid gjort sig alltmer högljudd och som menar att man måste ”lyssna på sexsäljarna”, har en tendens att exkludera de sexsäljare som inte håller med dem. De ger intryck av att erfarenheter av prostitution som exploatering, sexism och förnedring är påhittade av folk som ingenting begriper.”

Nu är vi inte fria debattörer längre utan ”en liten lobby”. Man tackar. Brink anklagar oss motdebattörer för exakt det hon själv ägnar sig åt, nämligen att exkludera de sexsäljare som inte tycker rätt saker. Om Brinks kollegor i riksdagen hade lyssnat på vad sexsäljare hade att säga, om de hade vågat ta till sig kritiska rapporter om sexköpslagens effekter för de inblandade (exempelvis Socialstyrelsens senaste rapport där sexsäljare faktiskt får komma till tals och där det konstateras att det inte går att se att sexköpslagen minskat prostitutionen) i stället för att enbart stirra sig skelögda på ”torskarna”, hade sexköpslagen kunnat debatteras öppet och friskt på hög politisk nivå. Argumenten kommer emellertid aldrig fram eftersom den som försvarar mäns och kvinnors rätt att både köpa och sälja tjänster av det sexuella slaget anses tillhöra en a) okunnig lobby med dunkla motiv eller b) vara sexköpare själva.

Slutligen: det handlar inte, som Josefin Brink skriver, om ”mäns rätt att köpa sex för pengar”. Tror hon att sexköpslagen och debatten om den i grunden handlar om detta, är det inte konstigt att hon har hamnat så fel i sakargumentationen. Det handlar om vuxna människors rätt till sina kroppar (och därmed sin sexualitet). Feminister brukar argumentera ivrigt för kvinnans rätt till sin kropp när det gäller abort. Denna rätt försvinner plötsligt när det är pengar inblandade. Man skulle kunna måla bilden av det absurda i detta genom att tänka sig de lagliga gränserna för en massös. Massösen får massera hela kroppen förutom könsorganet. Då övergår en fullt legitim överenskommelse mellan en massös och en kund till en illegal verksamhet mellan en förtryckt kvinna och en föraktad ”torsk”. Så bisarr är den svenska sexköpslagen i praktiken.

Det finns skäl att vara orolig. Risken är nämligen stor att sexköpslagen, som nästa år firar ”tioårsjubileum”, blivit så principiellt viktig för inflytelserika grupper att den likt den svenska narkotikapolitiken inte får ifrågasättas. Den som ifrågasätter den hånas, förlöjligas och tvingas ut i periferin. Förhoppningsvis kommer det inte hindra alltfler från att höja sina röster mot en korkad lag. Man får dock vara beredd på konsekvenserna.

Se även Isabella Lunds inlägg.