Folk på vänsterkanten klagar ofta över de borgerliga ledarsidornas dominans i svensk media men glömmer att deras meningsfränder tillåts dominera alla tidningars kultursidor fullständigt. Kultursidorna är alltid vänstervinklade. Det bara är så. Och det behöver som bekant inte handla om den senaste tolkningen av en Strindbergpjäs utan kan lika gärna gälla ”nyliberalismens hot mot demokratin”. På DN Kultur har vänsterextremisten Andreas Malm (som sympatiserar med Hamas och som numera även har hittat hem i klimatalarmismens retorik om världens undergång) fått härja fritt och sprida lögner som bonden sprider gödsel.

Ordväxlingen mellan Malm, Johan Norberg och även Maria Schottenius är bisarr. Malm utpekar Norberg som islamofob. Norberg blir av naturliga skäl upprörd och inte minst förbryllad. Att anklaga en förespråkare för fri invandring för att vara islamofob är besynnerligt för att uttrycka det milt. Men så här är det alltid. Logik och kausala samband är helt enkelt inte vänsterns starka sida. Johan Norberg är en typisk liberal – saklig och artig. Han gör emellertid misstaget att förvänta sig samma bemötande tillbaka.

Schottenius tolkar Norberg som att han skulle vara sur för att inte ha blivit recenserad i DN Kultur. Det är lite sött att se denna övertro på DN:s kulturblaska. Vad Norberg i själva verket funderar över, är om någon på DN Kultur (som så tvärsäkert yttrar sig om honom och hans ståndpunkter) över huvud taget har läst något av honom. Med största säkerhet är svaret nej. Naomi Klein har med största sannolikhet inte läst något av Milton Friedman heller, ändå kan hon göra expertuttalanden om vad Friedman stod för. Det är symptomatiskt för vänstern. Sätta etiketter. Placera i fack. Och avfärda. Räcker inte det används personangreppsartilleriet tills motståndaren, om han är ute efter en intellektuell debatt, tröttnar och lämnar debatten. Den som jobbar på en tidning kan dessutom vägra motståndaren replik eller korta ned en replik för att förminska honom.

Varför kommer vänstern alltid undan med att ljuga, fabricera och klippa och klistra i verkligheten när de ska försöka driva sin sak? Michael Moore är det perfekta exemplet på hur en alternativ verklighet kan skapas om man bara gör det med lite finess och humor. Det spelar för tittaren/läsaren mindre roll om det som sägs är sant, Moores underdogperspektiv gör att tittaren/läsaren vill tro på honom och i slutändan också gör det. Liberalers faktaspäckade invändningar faller för döva öron. Lika är det med det just nu kanske populäraste stjärnskottet i kampen mot ”nyliberalismen” (”nyliberalismen” kan betyda lite vad som helst, det är ett samlingsbegrepp för allt som vänstern betraktar som fientligt eller ett ”hot”), Naomi Kleins Chockdoktrinen. Johan Norberg plockade sönder Kleins bok till smågrus vid ett event på Timbro i vintras. Men det spelar ingen roll, den som läser den vill tro på de enkla ”sanningarna” och de konspiratoriska dragen i ”nyliberalismen”.

Vänstern saknar hyfs och hederlighet och de är värdelösa förlorare. Det är ingen slump att det är vänsterpartiets ledare som sitter och räcker finger åt en motdebattör i TV. Det är ingen slump att det är vänsterfolk som river ned motståndarsidans valaffischer inför varje val och vandaliserar partilokaler. De saknar både tolerans för andra människors åsikter och tro på öppen, fri och ärlig debatt. Schottenius och Malm bekräftar bara detta ännu en gång. Någonstans hoppas jag ändå att saklighet och ärlighet vinner över dem i längden.

Splatterdebatt i DN Kultur
Frederick Federley
Johan Norberg i Expressen
Henrik Alexandersson