I SvD beskriver en man känslan av frihet när han lämnat sin kristna tro och, som han träffsäkert uttrycker det, ”börjat tänka själv”. Jag själv har aldrig varit troende. Jag firar jul, jag finner ro i att tända ett ljus i en kyrka och sitta i tysthet en liten stund. Men jag gör det i sådana fall för min egen skull, inte för Jesus, Muhammed, Allah eller Gud.

Jag har alltid tyckt att den personkult som finns inom kristendomen – där man ska tacka Jesus för att han dog för två tusen år sedan – är obehaglig. Dessutom förlöjligar den på något vis en högre tro, en tro på något upphöjt och övermänskligt, när man ombeds tillbedja och tacka en skäggig armenier som blev uppspikad på ett kors.

Det handlar inte främst om att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Gud finns, det är snarast religionens underkastelseperspektiv som jag vänder mig emot. Varför ska jag behöva leva mitt liv på ett särskilt sätt bara för att det står i en bok? Det skrivs ju så mycket skit…

Skälen till denne mans tvivel på religionen får betraktas som ganska klassiska: Hur kan Gud vara god och allsmäktig när det finns så mycket ondska i världen? Varför dör en del goda människor unga medan somliga onda människor blir hur gamla som helst? Det senare har jag funderat en del över, utan att vara anhängare av en speciell religion.

Slutsatsen blir alltid att livet inte är rättvist. Det är en viktig insikt eftersom det ger en verklighetscheck när vi ska forma vår politiska uppfattning. Orättvisan börjar redan vid födseln, den finns i våra gener, och det kan vi inte göra något. Att därför sträva efter det fullkomligt rättvisa samhället är inte realistiskt och heller ej eftersträvansvärt. Vi bör sträva efter ett samhälle i vilket varje människa ges möjligheten att utnyttja sin unika potential, hur den än ser ut. Utfallet kommer givetvis att bli olika. Rättvise- och likhetssträvanden bör läggas åt sidan till förmån för varje enskild människas individuella utveckling.

Individualism, mänsklig frigörelse och kritiskt tänkande står på kollisionskurs med religiösa påbud. Religionen har emellertid en plats även i ett fritt samhälle – rätten att tro är lika självklar som rätten att inte tro. Men jag tycker att livet skulle bli bra tråkigt om jag var tvungen att titta i en bok för att veta vad jag får äta, dricka, se på på TV eller tycka om i största allmänhet. Det är nog illa med den där stora envisa Sveriges Lagar som alltid ska ha sista ordet…