Det är i år 60 år sedan 135 länder antog FN:s Folkmordskonvention. Vi vet vad som har hänt under denna tid. Vi kan alla nämna de platser som blivit synonyma med folkmord och etnisk rensning. Vi vet också att om ingenting görs åt den gigantiska Bamseklubben som råkar bära namnet Förenta Nationerna, kommer vi att få lägga ytterligare fler namn till den listan. Att FN upprättar en Folkmordskonvention och samtidigt, gång på gång, står vid sidan om när folkmord begås är inte bara upprörande. Det är rent skrattretande. Ingen annan organisation, inget annat företag, ingen annan sammanslutning skulle kunna komma undan med ett sådant beteende.

Den 27 januari är sedan 2005 internationell minnesdag för Förintelsen. Det kan tyckas att det tjatas för mycket om detta specifika folkmord när så många andra närmast glömts bort. Det är sant, men det finns förklaringar till det. Nazisternas mord på judar och andra ”farliga” grupper är kanske det mest väldokumenterade brottet i historien. Därför tjänar det utmärkt som studieobjekt om man intresserar sig för inte bara varför nazisterna ville utplåna 11 miljoner judar, utan hur de lyckades få ickenazister att hjälpa till så helhjärtat. Det kan lära oss mycket om andra folkmord men kanske framför allt om oss själva. Grunden är att frånta offren deras människovärde. Ser du på dem som människor, är det betydligt svårare att ha ihjäl dem. Den officiella orsaken till morden är egentligen oviktig så länge du ser på offren som fiende, inte människa. Seriemördare har gjort likadant genom att inte ens kalla offren ”henne” eller ”honom” utan ”den” eller ”det”. Att Förintelsen kunde ske mitt i hjärtat av Europa, från de brittiska Kanalöarna till Sovjetunionen, har säkerligen också bidragit till det stora intresset. Folkmord i Afrika är lättare att acceptera för oss västerlänningar, det är långt bort i länder fulla av konflikter och okunskap.

Studier visar återkommande på samma sak: vem som helst kan bli en mördare under ”rätt” förutsättningar. Det var förvisso alltid tyska läkare som slängde in Zyklon-B i Auschwitz´ gaskammare, men det var ukrainare som föste in offren i Treblinkas gaskammare och det var judar som skyndade på offren hela vägen för att sedan bränna eller begrava dem. Nazisterna lyckades skapa ett mordmaskineri som drevs nästan helt av frivilliga och fångar. De arkebuseringsplutoner som följde efter det tyska intåget i Sovjetunionen, Einsatzgruppen, bestod till stor del av frivilliga. Om det var idealism, girighet eller bara nyfikenhet skiljer från fall till fall. Men det behöver inte vara mer komplicerat än så. Mördarna kunde ju faktiskt ta med sig kläder och prylar hem som de nakna offren tvingats lämna ifrån sig.

Det finns dock en myt kring Förintelsen och det är att den var så välplanerad, utstakad redan från början. Förintelsen inleddes först 1941 (vissa skulle säga 1942) och nådde sin topp i dödandet först 1944, när kriget var förlorat. Gamla baracker och några få byggnader var allt som ställdes till Auschwitz-kommandanten Höss´ förfogande när han skulle skapa ett läger. Taggtråd och annat fick tiggas ihop. Auschwitz var inte ens tänkt att bli ett utrotningsläger för judar utan ett läger för politiska fångar. Hela Förintelsen påbörjades med minimal planering, alla problem fick lösas längs vägens gång, vilket ofta resulterade i kaos. Att judarna, som framställdes som ”ohyra”, till stor del kom att avrättas med gas för bekämpning av skadedjur var faktiskt en slump.

Skuldfrågan fortsätter att plåga tyska intressen även i dag. Alla läger krävde materiel för att kunna existera. Brännugnar och gas måste beställas, gaskammare byggas. Tyska företag levererade hjälpsamt, vilket överlevande specifikationer visar. Flera företag konkurrerade om att leverera de mest effektiva brännugnarna.

Slutligen: alla dessa utställningar och all forskning är givetvis bra på alla sätt. Det finns säkerligen mycket i ryska arkiv som ännu inte har plockats fram och som kan sprida ljus över Förintelsen. Men det känns meningslöst i en mening och det är att vi vet att människor med makt, världens ledare, inte kommer att använda den kunskap som ges för att förhindra nya folkmord. De allierade har fått kritik för att de inte bombade järnvägen till och gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau när de tog sig besväret att bomba fabrikerna i det närliggande lägret Monowitz. Det krassa svaret är att det inte var de allierades uppgift att rädda judar utan att vinna kriget. Vi kan därför fråga oss om den fria världens länder skulle bomba gaskamrarna i ett modernt Auschwitz-Birkenau i dag? Svaret lär vara förskräckande.

Fotnot: Just nu pågår en tuffande utställning på ett tåg från Deutsche Bahn. Forskare vill uppmärksamma vilken roll Reichsbahn hade – de tjänade ju faktiskt pengar på varje ”betalande” passagerare – och samtidigt nå unga. Slutstationen för detta ”Minnets tåg” är Auschwitz-Birkenau den 8 maj.